Sällan har en föreställning känts så oemotståndlig. Den skamlöst socialistiska frigruppen Teater Tribunalen skakar av sig dammet från de senaste åren av halvdvala och gör musikdramatik av Karl Marx ”Kapitalet”!
Det låter ju som alldeles, alldeles underbart, som det revolutionära motgift det är nödvändigt att ta mot samtidens förtvivlade uppgivenhet. Tribunalen som i sin historia satt upp en rad lika konstnärligt glimrande som politiskt uppfordrande föreställningar, ofta med sin husmusiker Dror Feiler som musikaliskt ansvarig, det nästan måste bli bra.
Kanske var det just därför jag blev besviken. Det inleds underbart. Magnus Lindberg har tillsammans med Feiler byggt ett scenrum av maskiner, vävstolar, snickeristationer, ett rum för arbete. Samtidigt som varje arbetsstation också är en skulptur, suggestivt belyst i ett rått och naket betongrum, och ett instrument. Visuellt och musikalt finns trådar till den installation av spelande maskiner som Dror Feiler gjorde på konsthallen Kummelholmen i en panncentral i Vårberg för något år sedan.
Här är det arbetet och exploaterandet av arbetarna som är ämnet, och med en konstnärlig subversivitet blir arbetets verktyg samtidigt konst i sig självt, trots att arbetarna bara har ett värde i enlighet med sin arbetande kropps kapacitet.
Den trevande, sökande och lite knasiga ingång som ensemblen under Feilers ledning har till Marx ogenomträngliga tegelsten sätter en ton som lovar knastrigt oförutsägbar scenkonstpropaganda av bästa slag.
Men så infinner sig efterhand en monotoni i uttrycket, som säkerligen är avsiktlig i sitt speglande av arbetandets oändliga och enformiga dagar, men inte är tillräckligt klaustrofobiskt för att uppnå en sådan effekt. Istället blir det något redovisande över föreställningen – det livgivande glappet mellan tanke och uttryck har spacklats igen.
Hur lätt det var för medelklassen att sälja ut människans lika värde för lite bekvämlighet
Man går igenom ”Kapitalets” bärande begrepp: kapital, mervärde, profit, ackumulation, arbete, tid, verklighet, och ja ibland på ett briljant sätt, någon detalj som för helheten ur spår och skakar om, men mestadels i en jämn lunk av upprepningar.
Ställda mot Marx ord från 1867 finns nutidens migrantarbetares berättelser, sammanställda av poeten Emil Boss. Det är skakande vittnesmål inifrån ett Sverige som de flesta låtsas inte existerar, med människor som hålls som slavar av välbärgade svenskar. Privatpersoner som utnyttjar papperslösa som tjänstefolk, underleverantörer som tankar byggbolag på statliga pengar genom att låta människor utan rättigheter arbeta utan lön eller grundläggande säkerhet. Låter folk dö på sitt jobb.
Det är vidrigt och naturligtvis är det slående hur 150 år av arbetarrörelse nu håller på att suddas ut med några snabba handgrepp, hur lätt det var för medelklassen att sälja ut människans lika värde för lite bekvämlighet.
Men ett starkt och för samhället avgörande material räcker inte för att skapa ett helgjutet scenkonstverk. Ensemblen är fint närvarande i sina scener, Kirsti Torhaug ror det tunga uppdraget att sjunga varje begrepp i land med finess, men greppet med en kör, Teaterkören, som massorna som förslavats av maskinerna, haltar lite, är inte tillräckligt stramt koreograferad för att bli effektfull.
Jag hade velar känna mig avslöjad, skamsen, i min voyeuristiska blick på det lidande folket från teatergradängens trygga medelklassposition. Men nej – det är bitvis riktigt starkt men som helhet blir ”Kapitalet” inte så mycket mer än en timmes mys med likasinnade.
