Men redan 2020 kom ”Pengar på fickan”, det första bandet i danska Asta Olivia Nordenhofs ambitiösa projekt om förlisningen av färjan Scandinavian Star. I den tänkta heptalogin använder hon en skeppsbrand på Skagerack år 1990, ett försäkringsbedrägeri där 159 personer omkom, som ett prisma varigenom ekonomiska intressen och mellanmänskliga band filtreras och bryts mot varandra. Efter ett mödosamt skrivarbete är del två, ”Djävulsboken”, nu här.
Precis som i nämnda ”Hyper” utgör finanskrisen 2008 en fond för den nya boken, liksom det brittiska försäkringsbolaget Lloyds. Över huvud taget är det hastiga omnämnandet av Lloyd’s, ”som i slutet på sextonhundratalet hade utvecklat sig från spelhåla för sjömän, skeppsägare och slavhandlare till världens första skeppsförsäkringsbolag”, den enda rent konkreta förbindelse ”Djävulsboken” har till Scandinavian Star.
Den nya boken har vid första anblick faktiskt ganska lite att göra med seriens första volym – det är tveksamt om den ens går att kategorisera som en roman – och i det lyriska förordets brutna rader informeras läsaren om varför. Nordenhof planerade en fortsättning som skulle handla om en redare, men skrev ”tre versioner/av den boken/och hatade/dem alla”. Det enda som blivit kvar av det kasserade manuset är den korta sammanfattning som därpå följer: ”om jag säger/att han är/som många andra/villig/att döda/för att göra/profit/så har jag sagt om honom det som ska sägas/och kan nöja mig/med att/tillägga: ja/han var också en människa”.
Hon ger så sig själv ett blankt blad och börjar om på noll igen. För Nordenhof lever verkligen som hon lär i det att hon tycks helt ointresserad av att förvalta sitt författarskap som ett varumärke. Enligt Naomi Klein är det viktigaste inom varumärkesbyggande att upprätthålla kontinuitet. Men i ”Djävulsboken” har Nordenhof inte bara övergett handlingen som slutade i en cliffhanger i första boken utan även bytt förlag. Den danska utgåvans omslag är förvisso precis lika anskrämligt fult som första bokens, men i en helt annan stil.
Vissa trådar löper ändå från del ett till två. Romankaraktären Olivia är en, inblickarna i skrivprocessen en, de ohämmade bytena av berättarperspektiv och form en annan. Men här återfinns dessutom en tematik från första boken, som går hela vägen tillbaka till Nordenhofs genombrott med diktsamlingen ”Det enkla och det ensamma”: sexhandel.
Boken är strukturerad som ”fyra försök att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen”
I en intervju med danska Politiken hävdar Nordenhof att prostitution är en ”bra allegori”, en metafor som synliggör mekanismen att vi alla ”säljer våra kroppar när vi säljer vår arbetskraft”. Den här banala utsagan är tack och lov ingenting som märks i själva texten. Där är ingången i stället vacklande och rätt skruvad.
Boken är strukturerad som ”fyra försök att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen”. Den första delen, ”Djävulen i höghuset”, är en novell där karaktären Olivia tar anställning på en bordell och så småningom ingår en faustisk pakt med den mystiske, förmögne T, som dyker upp precis i slutet av ”Pengar på fickan”. Hon går med på hans erbjudande om att isolera sig på ett hotellrum där hon förbjuds all kontakt med omvärlden, men däremot får allt vad hon önskar sig. Parallellt med denna händelsekedja får vi följa hur Olivia i nutid (fast under pandemin) befinner sig i karantän i ett höghus i London hos ytterligare en gåtfull, rik och namnlös man hon kallar sin ”värd”, och varje dag sätter sig vid sin dator för att skriva ner berättelsen om T. Detta avsnitt är stundtals osammanhängande och lätt surrealistiskt, men Nordenhof gör inte heller några anspråk på logisk stringens. Snarare bör novellen läsas som just ett försök att pröva olika förhållningssätt till mer abstrakta och dunkla aspekter av kapitalismen än i de övertydliga satirer vi vant oss vid.
Handling är inte heller huvudsaken här, det är prosan. Nordenhofs blick på världen är både omsorgsfull och underbart drastisk, och förmedlas ofta i överrumplande bilder, som här: ”Om en hopknölad bil säger man att den är totalskadad, en människa i samma tillstånd kallar man för psykopat. Behöver jag veckla ut mig för att kunna älska igen, frågade jag och fick hög puls av tanken, svettiga handflator”.
Det oförvägna, ibland direkt tvära bildspråket varvas med det rättframma och konstaterande.
I ”Djävulen talar från dårhuset”, bokens tredje del som är en prosalyrisk uppgörelse med karaktären Olivias erfarenheter av psykiatrin, står det: ”Vi är många som sitter härinne på grund av patriarkatet… För att vår pappa rasade mot oss när han blev osäker på om han kunde tvinga kvinnorna han föraktade att stanna hos honom.”
Andra och sista delen, ”Öppna hus” och ”Vinterhus”, är diktsviter. Om handel med kroppar och hur författaren Olivia som gäst hos sina vänner färdigställer sin bok i natten. Djävulen, hus och knivar är bilder som återkommer, ibland på motsägelsefulla vis.
För Nordenhof räcker det också med att konstatera att kapitalismen är våld, och ”där det/finns våld finns/ingen/kärlek/eftersom kärlek/är våldets/motsats
Att ta till sådana överanvända symboler som djävulen, eller prostitution, är att vara orädd. Att utan hävdelsebehov tala med en helt egen röst. Till DN säger författaren att den bok hon först försökte skriva ”inte fick liv”, och just det levande och lätta är ett av Nordenhofs mest utmärkande drag som författare. Att hon, som hon slår fast i förordet, ”kan göra/vad [hon] vill”. En finansman är djävulen, det kan vara så enkelt, och denna klarsyn märks i strofer som ”jag kom/och ville/höra samman/tänk att det/ska kännas/som en så stor/bekännelse”. Med sin sällsynta förmåga att skriva som om skrivandet inte var intvingat i mekanismer som inte har någonting att göra med att vara helt fri, i sin fantasi och sitt språk, lyckas Nordenhof åstadkomma en ny sorts politisk litteratur som är porlande och klar som ett friskt vatten.
”Djävulsboken” svarar på frågan om kärlek och kapitalismen med att säga något om beroenden, relationen mellan pengar och döden, att allt hänger samman i den globala ekonomin men inte på det sätt man skulle önska. Men för Nordenhof räcker det också med att konstatera att kapitalismen är våld, och ”där det/finns våld finns/ingen/kärlek/eftersom kärlek/är våldets/motsats”. Ja, för att citera författaren själv: ”På sätt och vis är det mycket enkelt”.
