Jag minns frustrationen jag en gång kände över dessa oändlig beskrivningar av barndomar på 50- och 60-talet, den oändliga räcka äppelknyckarbyxor och ettöreskolor som bredde ut sig i kulturen, dominerade filmen och kvävde litteraturen under sitt tunga täcke av nostalgi.
Nu är det vi som blivit medelålders, nu är det Okej och MTV, refreshers och Michael Jackson och så himla mycket mer spännande, eller?
Nä, det är visst inte det och det krävs något mer än bara bakåtblickande i sig självt för att sträcka berättelsen bortom de jämngamlas igenkänning.
Det är väl det som jag inte riktigt finner i Philip Teirs välsnickrade roman om några pojkar som upp i Jakobstad i Österbotten – ett av det svensktalande Finlands främsta fästen. Det handlar Robert som har mamma och pappa och syster och allt som definierar en välfungerande familj, i alla fall på ytan. Men något är lite skevt i den där villan där mamma Mona läser böcker och pappa Mick dricker vodka, inte supersnett men inte heller riktigt som det ska.
Och så är det hans bästa vän Jakob vars mamma flyttat till Sverige av till en början lite oklara skäl – hon följer sitt missbruk, jagar efter djävulen i flaskan, visar det sig senare. Han blir kvar med sin pappa Frank, en man med mycket oklara konturer.
Jakob dras till Mona, en mamma och dessutom en som kan introducera honom till litteraturen, Robert flyter runt och driver sin pappa till vansinne. De blir vänner med Besim från Kosovo, en av de få flyktingar som når Jakobstad, och när han och hans familj hotas av utvisning hostar grannskapet upp sig och lyckas stoppa beslutet och se till att de kan stanna.
Och så går åren och drömmarna, alla sorters drömmar, flagnar och blir utnötta, vissa slutar betyda något, vänskapen blir porös och oklar
Tre killar som spelar Nintendo och sen börjar drömma om kärlek och sex, som ger sig hän i leken och sen börjar spela rock.
Och så går åren och drömmarna, alla sorters drömmar, flagnar och blir utnötta, vissa slutar betyda något, vänskapen blir porös och oklar, annat träder fram, vuxenlivets val och krav.
Philip Teir berättar om Jacob och Robert och om Roberts syster Josefin, men också om Mona och Mick och en liten smula om Frank. Besim och hans familj får mest vara staffage, det är den finlandssvenska normalfamiljen som står i fokus. Och det är en lättflytande, väl berättad historia om barndom och vänskap och tidens gång som sömlöst rör sig mellan perspektiven. Men den glider lite väl lätt förbi. Det blir ett puttrande flöde av händelser och scener där de avgörande ögonblicken berättas i samma milt konstaterande ton som allt annat.
Här finns förstås enskildheter som sticker ut, gåtor som växer och triggar läsningen, och Philip Teir har en fin blick för detaljer och en förmåga att känna in var och ens belägenhet. Och visst svindlar det till av den där ”tidens obönhörliga gång” som baksidan utlovar, inte minst i allt det oförlösta liv som ackumulerats när romanen når sitt slut. Men inte heller den träder fram ur berättelse med tillräckligt mycket temperament för att fästa som mer än en allmänmänsklig förnimmelse av att livets flyktighet är svår att stå ut med.
”Eftermiddag i augusti” har sina styrkor, jag fascineras av nyanserna i ett finlandssvenskt villaliv på 1990-talet och inte minst Mona växer till en mångfacetterad människa, nästan mer än de pojkar som framstår som huvudpersonerna. Men den saknar helt enkelt bett och blir till ett kartläggande av allt det som lett fram till ett vuxenliv, trivsam men ljummen. Hur vanliga människorna som lever i Philip Teirs värld än må vara på ytan, misstror jag att deras inre liv följer samma mellanmjölkiga lunk.
