En familj kommer hem efter en teater och en publik är där för att äta middag och betrakta dem. När Folkteatern i Göteborg sätter upp Lars Noréns ”Bobby Fischer bor i Pasadena” tar de i från tårna. Det är inte bara en pjäs, det är också en festmåltid komponerad av Michelin-kocken Gustav Knutsson, och det är en förväntansfull samling av premiär-gäster som placerar sig runt scenen efter att först sänkt fördrinken i foajén som är smyckad med schackbräden.
Vinet flödar, både hos publiken och på scenen. Det är en pjäs där alkoholen står i centrum, som i klassisk Norén-anda utforskar familjesår, missbruk och skuld med borgerligheten som fond.
Det finns en auktoritär moder spelad av Maria Hedborg. En drottning med en avslutad skådespelarkarriär och en fast beslutsamhet om att samla sin motvilliga familj. Det finns en undflyende fader (Pelle Grytt) och en autistisk son som heter Thomas och som nyss kommit hem från en psykiatrisk klinik (Ludvig Stynsberg).
Och så finns dottern Ellen, Man ser på hennes hållning och på sättet hon håller sin handväska att hon är olycklig, skadad i själen på det ett sätt som gör henne svår att tycka om.
Medan publiken serveras allt från petit choux med trumpetsvamp till sashimispett med blodapelsin utspelar sig ett kammarspel fyllt av konflikt och försoning, bekännelser och lögner. Dialogen är ingen dialog, det är snarare fyra parallella monologer fyllda av meningar som inte avslutas. Som slutar halvvägs, eller byter riktning eftersom någon annan tar vid.
En flottig doft av stekos sprids i lokalen medan en gigantisk ljusstake sänks ned från taket
Maten är subtilt kopplad till pjäsens innehåll, även om vissa rätter kommunicerar mer direkt med intrigen. Exempelvis börjar familjen diskutera vad det egentligen var som hände när de var i Paris och sonen började må så dåligt. Modern beskyller köttet, som enligt henne var för rått och därför gjorde Thomas illa till mods. Systern håller inte med, ”det var inte biffen”, skriker hon. Det handlade om helt andra saker, att resan var en enda stor prestation där familjen kastades mellan museer och katedraler och restauranger och torg. Mamman ville se allt och sonen mäktade inte med.
Scenen tar slut och de elektroniska stekplattorna sätts på i köket, som står öppet vid ena kortsidan av rummet. En flottig doft av stekos sprids i lokalen medan en gigantisk ljusstake sänks ned från taket. Snart serveras publiken fylligt rött vin, en inte särskilt genomstekt mjölkko toppad av dijonsås.
Lidandet blir allt mer påtagligt under pjäsens gång och när natten inträder gör även Ellens missbruk det. Att följa det samtidigt som ens egen berusning tilltar gör att man får syn på sig själv. Det är inte en interaktiv pjäs, men visst fan är publiken också deltagare. När en åskådare börjar massera en annan åskådares barfota fot är gränserna i princip upplösta.
Kanske är vi alla pjäser i detta Norénska schackparti.
Skådespeleriet är övertygande, och växer under pjäsens gång. Framför allt imponerar Karin Lycke i gestaltningen av den olyckliga systern Ellen, där hon verkligen lyckas fånga ett minst sagt komplext känsloliv.
Men det är också ett koncept som kräver nitisk fingertoppskänsla och när publiken samtidigt som ett brutalt slut utspelar sig serveras en frukostbricka med bland annat omelett och inlagda grönsaker träffar det inte rätt. Brickan är ett oaptitligt inslag, och kanske är det syftet med den, men resultatet blir distraherande.
Här vill man egentligen bara vara hos Ellen, som i morgonens obarmhärtiga ljus lämnats ensam i våningen. Hon vaggar en blombukett i sin famn, lägger försiktigt ned den och tar ett hårdare grepp om sin handväska.
I väskan ryms en sorg, en förlust, men också ett sista drag som kan vända spelet totalt.
Det är ett nattsvart slut på en kaxig pjäs där nästan allt ros i hamn. Men applåderna hade, av flera skäl, blivit högre om publiken inte satt med varsin frukostbricka balanserande i knät.
