Det är en rörande scen om livets mirakel. Schulman ska bli pappa igen. Nina Björk låter sig ryckas med. Men i inläggets nedre rader kommer en överraskning: Länsförsäkringar. 

Allt har varit reklam.

”Jag inser att min känsla av sorg inför Schulmans Instagrampost har att göra med frågan om vad som är värt att bry sig om.” skriver Nina Björk, som böjs likt en trött ostbåge av tanken på hur våra jag exploateras av marknadskrafterna.

Björk tycks känna sig både grundlurad och inspirerad. Efter ganska många sidors ohämmat gnäll på internet – som låter som ett referat av de senaste årens avsnitt av podden ”Stormens utveckling” – kommer hon fram till vad som faktiskt är värt något, i alla fall för henne. En existensens stora cliffhanger.

”Bödeln kommer in genom dörren. Gud! Han är faktiskt vacker”. Ett så avslappnat – rentav lystet – förhållande till dödens budbärare som hittas hos poeten Ingela Strandberg, är det inte alla som har.

I synnerhet inte Nina Björk.

I sin nya bok ”Medan vi lever” återkommer hon många gånger till just döden, och hur mycket det suger att den någon gång kommer att drabba även henne. 

Döden, skriver Björk, är en ”jättejättedålig, vidrig och hemsk och fruktansvärd sak”. Här finns en sorg över att bli gammal och ful, men framförallt för att inte få vara med längre. Vår stund på jorden är kort, vill hon påminna i sin självhjälpsbok. Därför inte bara kan utan bör vi fundera på hur detta liv ska levas. Ja, i just en så uppfordrande ton. Annars finns en överhängande risk att åren bara går, alltmedan vi fåraktigt lallar med i den fördummande uppmärksamhetskulturen.

Med uppmärksamhetskulturen hamnar vi på platser (läs internet) där andra (läs kapitalet) har intressen, där dräller vi runt och vips har vi scrollat bort vårt enda liv. Är det verkligen så vi vill ha det? envisas Nina Björk, så att jag sträcker ryggen och duktigt vill svara: nej.

”Ursäkta om jag låter som en random borgare” skriver författaren, när hon påpekar att varje individ har ett ansvar för sitt liv. Tonen är snarare strängvänsterns, och känslan är att Nina Björk nog aldrig haft riktigt kul på internet. Kanske för att hon inte äger en smartphone? Behöver hon kanske tips om roliga ångest-memes?

Men Björk har en poäng. Frågan ”Hur vill vi egentligen leva?” är både viktig och undanskuffad. Som om vi inte längre hade några val, trots att vår tid omtalas som den mest individualistiska.

Lite snöpligt bara att frågan ältats i tusentals år utan att någon hittat det definitiva receptet. Förutom i ”Liftarens guide till galaxen” då, där en superdator kommer fram till att svaret på ”den yttersta frågan om livet, universum och allting” är 42, något bara studentikosa töntar tror på efter att de fyllt 15.

Läget är samtidigt aldrig värre än att allt kan lösas med en riktigt piffig sminkning, att duka middagsbordet vackert eller att rensa lådorna i sitt hem

Medan Nina Björk funderar över livets mening verkar många andra snarare vara upptagna vid sitt lidande. För parallellt med författarens ”intellektuella självhjälpsbok i scrollandets tid” kommer Amanda Schulman och Hannah Widells ”Pink velvet”, också den marknadsförd som en slags självhjälpsbok, trots att den snarare handlar om de otaliga sätt på vilka systrarna mår apa.

Under skrivandet insåg poddprofilerna att de inte är närmelsevis så harmoniska att de kan saluföra några råd. Istället blev det en bok om neuroser, aborter, att gråta på restaurangdejter med sin man (tidigare nämnda Alex Schulman) och att bli vidrigt viktmobbad av sin pappa.

”Vi mår piss på alla sätt och vis. Vi har ju ingenting att lära ut” säger Amanda i en intervju med Dagens ETC.

Kriserna är djupa: skilsmässor, ekonomiska fiaskon och det något mer svårrelaterade problemet att bo i en lyxvåning som det eventuellt vilar en mystisk förbannelse över. Men läget är samtidigt aldrig värre än att allt kan lösas med en riktigt piffig sminkning, att duka middagsbordet vackert eller att rensa lådorna i sitt hem.

Som när Hannah Widell berättar om frågebatteriet hon tar fram när den mentala botten närmar sig: ”När gjorde jag mig riktigt fin senast? När gjorde jag mig senast fin en helt vanlig dag? Hur ser mina naglar och fötter ut? Har jag färgat ögonbrynen på länge? Äter jag de vitaminer som jag brukar ta?”.

Läkning tycks alltid komma utifrån, eller – om man vill vara hård – från ytligheter. Jag undrar vad Nina Björk hade kallat detta sätt att leva liv och lösa problem på. Kanske för ”skitdrömmar”.

Som av en händelse driver Hannah och Amanda skönhetsmärket All I am. När de öppnar sina själars djupaste sår sitter det en osynlig köpknapp i marginalen. De säger sig ”forska” i kvinnors problem, och säljer sedan plåster i form av beautyartiklar och hårt kritiserade kosttillskott.

Ju fler som identifierar sig som trasiga, desto fler att kränga föreläsningar, terapisessioner, böcker och så kallade ”wellness”-produkter till. Här finns både problemet med ”Pink velvet ” och självhjälpsindustrins mest kritiserade punkt.

Därför är Nina Björks grundfråga i ”Medan vi lever”, behövlig: Vad vill jag med mitt liv? Och ännu viktigare: vill jag vilja detta? Vill jag att en kräm ska vara lösningen när jag mår piss?

Nina Björk vill visserligen också sälja något: sin bok. Men framförallt hoppas hon kunna skaka om oss. Skärpning, era avtrubbade online-får.

Det handlar alltså om att söka en harmoni mellan vad man bryr sig om och vad man tycker är gott

En särskilt viktig ingrediens i det goda livet är ”meningsfullhet”, argumenterar Nina Björk, vilket vid första anblick låter som ett cirkelresonemang av guds nåde. Meningen med livet är alltså meningsfullhet? Men när Björk går i dialog med filosofen Susan Wolf blir det intressant. Wolf menar att känslan ”meningsfullhet” uppstår när man är förmögen att älska det man tycker är värt att älska. Det handlar alltså om att söka en harmoni mellan vad man bryr sig om och vad man tycker är gott. ”Fri vilja består av friheten att vilja det man (helhjärtat) vill vilja.” menar Wolf.

Ett exempel på motsatsen, menar Nina Björk, är skönhetsoperationer: ”om du vill skönhetsoperera dig så gör det, men kalla det inte för ett feministiskt statement mot patriarkatet; kalla det för en lydnad inför dig övermäktiga krafter.”

Själv hittade Björk i ungdomen meningsfullheten i att läsa svåra teoretiska böcker, och minns saligheten: ”Ett nytt perspektiv, en ny förståelse, ett öppnande av världen”. Samma ljuva känsla uppstod när hon fick barn.

Jag antecknar: Bu för internet, bä för moderskap. Det är inga häpnadsväckande nyheter. Men i sin något spretiga bok lyckas Nina Björk ändå förmedla något rörande och fint: Vi är med om livet, och det är faktiskt något makalöst.

Vi förtjänar att ställa oss själva mot väggen med de svåra frågorna.

Mycket är fult och dumt. Men hur anspråksfullt det än må låta har de flesta av oss möjlighet att söka stunder av vad den tyske sociologen Hartmut Rosa kallar ”resonans”. Eller som Björk uttrycker det, när ”själen sjunger som ett svar till grenarna” och vi kommer i samklang med tillvaron och varandra. 

”Jag vill fan bara att människor ska bada!” utbrister Björk, som fortfarande inte har släppt internet, och tycker att folk fotar för mycket. 

De funderar alla över sina relationer, hur städat man ska ha det hemma och vem som bör få projektleda kring denna standard

”I'm deleting my mental health to focus on my social media”, läser jag att någon skrivit på X.

Hannah och Amanda tipsar om att skratta jättemycket, även åt det allra mörkaste. Det är svårt att inte ryckas med av deras neurotiska charm när de förklarar att de brukar skratta tills de gråter, och gråta tills de skrattar.

”Pink velvet” avslutas med ett citat av systrarnas mamma: ”Det bästa med livet är att man får ändra sig och sedan får man ändra sig igen.”

Och kanske är det där Hannah och Amandas vägar korsas med Nina Björks. De funderar alla över sina relationer, hur städat man ska ha det hemma och vem som bör få projektleda kring denna standard. Men i grund och botten landar i samma slutsat: värdesätt ditt liv. 

Som Amanda Schulman konstaterar om L’Oréals slogan för skönhetsprodukter. ”Because you’re worth it. Ibland jobbar Dalai Lama extra på reklambyrå”.

“Pink velvet” och “Medan vi lever” petar, i all sin olikhet, båda igång diskussioner om hur livet ska överlevas och levas. 

Förhöjningarna finns om vi letar efter dem. Världen behöver inte förtrollas, den finns redan där om vi öppnar oss för den istället för att leva som om den vore död.