Hur mycket skulle vi behöva skämmas över brist på ryggrad och allmänt slapptasksbeteende om kriget kom? En hel del, sannolikt, människan blomstrar inte vid civilisationens rand, tvärtom, hon går i allmänhet under, inte minst i moraliskt hänseende.
Och det fattade ju Ingmar Bergman när han lite otippat tog sin borgerliga relationsdramatik och gifte samman den med det pågående Vietnam-krigets moras för mänskligheten. I filmen ”Skammen” från 1969 lät han två kulturmänniskor med ett knakande äktenskap möta hotet från främmande makt samtidigt som det allra största hotet kom krypande inifrån. Från den egna viljan att överleva och från rädslan att dö, och alla märkliga mänskliga reaktioner som föds ur det yttersta tillståndet.
Nu har Mattias Andersson gjort en version av ”Skammen” för scenen och för vår tid. Nu bankar både kriget i Ukraina, med sin geografiska närhet, och det i Gaza med sitt fasansfulla massmord på civila, på vår dörr. Och krigshetsen har blivit inrikespolitik, allt känns som en mardrömslik baklängesfärd till 1900-talets mörkaste epoker. Utifrån det är det fullt rimligt att plocka fram denna vision av hur en småputtrig medelklasstillvaro trycks upp mot krigets skrovliga realitet. Man kan behöva vakna. Sluta fantisera om starka män och kvinnor med blanka i vapen i händerna, förstå hur smutsigt det kan bli, också inom oss själva.
Men det funkar inte riktigt, ”Skammen” är en knepig skapelse redan i Bergmans version och Anderssons försök att göra den till en brännande angelägenhet för vår tid skorrar tyvärr. Jag tycker man känner av hur Bergmans egentliga intresse ändå finns hos paret, i relationen, i grävande inåt och i otrohet och känslostumhet, att kriget blir en ursäkt, en katalysator, och det gör alltihop lite skevt.
En gråbeige svennetillvaro med skaparkriser som sitt största problem som får en trupp tungt beväpnade fallskärmssoldater i sitt vardagsrum
Det börjar vardagligt som ett svenskt relationsdrama. De två halvunga musikerna Jan och Eva har dragit sig undan i ett vackert hus på landet, Adam Lundgren och Sofia Pekkari spelar dem med en lågmäld tv-realism som gör dem trovärdiga men lite tråkiga. De är på flykt, inte bara undan den stressiga storstaden och alla sociala krav, utan också den hotande fara om krig som de halvt ignorerar, halvt noterar genom den brist på det mesta som börjat infinna sig.
Men så dundrar kriget in, soldater från främmande makt tar sig in i deras hus. Även det egna landets trupper blir ett hot, eftersom de ifrågasätter parets lojalitet. Och i mitten av arméns män finns deras vän Jakob – kraftfull i både sin makt och sin sårbarhet i Peter Anderssons övertygande gestaltning – nu en ledande officer och en av de som begår krigsbrott mot civilbefolkningen med de styrandes goda minne.
Inför krigets krafter sviktar både Jan och Eva, men på olika sätt. Som en sann kulturman har Jan duckat lumpen och vill nu undvika alla konfrontationer med våldets krafter – tills han själv blir en del av dem. Eva är en överlevare, en som anpassar sig och hittar vägarna, men också beroende av männen omkring sig. Bergmans tveksamma syn på män och kvinnor blir ännu tydligare här, när de ska vara nutida.
Bitvis är scenerna starka, inte minst det vanliga lilla livets skörhet inför krigets massiva maskineri är drabbande, att det trasas sönder så lättvindigt. Men det blir också en lite platt och konstruerad premiss. En gråbeige svennetillvaro med skaparkriser som sitt största problem som får en trupp tungt beväpnade fallskärmssoldater i sitt vardagsrum, den borgerliga självgodheten krossad i ett nafs och vilka blir vi då – den är alltför lättavkodad och det händer inget mellan greppet och budskapet, inget oväntat som förmår skaka om på allvar.
