Det är också en alldeles underbar metafor för det mänskliga tillståndet. Det där vi balanserar på kanten till vår egen utplåning medelst sammanpressning till en knappnåls storlek i evigheters evigheters evigheter, ältandes samma detaljer ur våra futtiga liv igen och igen och igen.
Just den relationernas händelsehorisont har Eva Rexed tagit fasta på när hon skrivit dramat med samma namn som satts upp av frigruppen Lumor i Stockholm. Det handlar om två människor, en man och en kvinna, som fastnat. Vars samtal gått sönder och med det deras handlingar, de säger samma sak igen och igen, eller nästan samma sak med en liten men betydelsefull förskjutning. De rör sig från den punkt där de börjar, i ett evighetstjafs om ett sår på kvinnans arm – hur fick hon det? De rör sig från såret, från alla sätt som en kvinna kan få ett sår på en arm på – genom en olycka, självskada, yttre våld – mot en krossad bilruta. Vem gjorde det? Hur gick det till? Och därifrån mot en låst dörr, ett öppnat fönster.
Det är ett rörligt, roligt och lite hisnande manus som Eva Rexed skrivit
På den knappa timme som dramat pågår hinner relationen och rummet byta skepnad, utan att några yttre förändringar görs i scenografins som utgörs av ett rivningslandskap, en halvt demolerad lägenhet byggd av något som ser ut som kartong.
De två på scenen förvandlas från det evigt grälande kärleksparet till en intagen och en anställd på psyket, till att de båda två är anställda på psyket och någon har lämnats utan uppsikt och hoppat från ett fönster. Och så omvandlas de igen tillbaka till paret, sömlöst i ett enda replikskifte, men nu har något betydligt mer konkret och fruktansvärt hänt dem, ett barn har lämnats kvar i en het bil, kanske dött?
”Händelsehorisonten” rör sig mellan smärtpunkter men vägrar avslöja sig, vägrar säga att det är det här allt handlar om egentligen, den öppnar sig mot tolkningar. Och det är ett rörligt, roligt och lite hisnande manus som Eva Rexed skrivit. Genom att låta helt vardagliga utsagor upprepas med små variationer får hon hela verkligheten att skeva till, utan att tappa kontakten med de där djupt mänskliga figurerna som står där och säger dem och som försöker leva något slags liv. Hon har också regisserat och arbetar med kontrasterna mellan det lågmält vardagliga och det skruvade också i sin regi.
Skådespelarna Karin Foladi och Mattias Lech är självklara och närvarande i de små uttrycken, ett litet trevande märks till en början men så landar de och vågar vila också i det som bara är en nanondels förskjutning av det föregående, eller bara en obekväm tystnad.
Jag är förtjust i denna avskalade och intelligenta studie i vad det är att vara människa, det är ingen storslagen teater men väldigt fin i det lilla. ”Händelsehorisonten” är både kuslig och skojig och pågår både på det existentiella planet och på ett mycket mer direkt igenkännbart och vardagligt. Här finns en underbart humoristisk ingång till parrelationens till synes oundvikliga absurditet och samtidigt en sors svindel framkallad av glappet mellan våra små futtigheter i våra små liv och den stora gåta som är tillvarons. Det kanske svarta hål vid vars rand vi larmar och håller på, tills vi demolerat det språk som höll oss uppe.
