Han började förädla sin självutplånande taktik redan i 1996 års ”Sportjournalisten”, Richard Fords första roman om den nu 74-årige Frank Bascombe.
John Updike och Philip Roth är borta, så också deras alter-egon Rabbit Angstrom och Nathan Zuckerman. Bascombe är således – på så många vis – en dinosaurie, den siste överlevaren i en litterär genre.
Han är en ytterst alldaglig amerikansk man från New Jersey; en misslyckad författare som har gjort en klassresa neråt, genomlevt brutala skilsmässor, prostatacancer, döda ex-fruar, ett dött barn samt förlorat kontakten med dottern och sonen som fortfarande lever.
Allt medan Frank med uppgiven nihilism observerar sitt hemlands ideologiska förfall genom olika bil- och köksfönster.
Ford bedyrar att ”Bli min” är den sista boken om Frank Bascombe. Det har han sagt förut. Men som Den Stora Amerikanska Romanens svar på Status Quo eller Eldkvarn kan en avskedsturné alltid följas av en eller några till.
Trots att själva ramhandlingen är en besvärlig road trip till Mount Rushmore med Franks 47-årige son Paul som är döende i ALS och i sig är en skickligt utmejslad beskrivning av försoning och villkorslös kärlek, förblir Bascombes existentiella vedermödor Fords filosofiska epicentrum.
Frank vill bara att sonen ska somna så han i motellets nedsuttna fåtölj kan försvinna in i sin egen minnesbank med ett glas vodka, lite snacks och en baseball-match på radion.
Det vill man även som läsare.
”Bli min” pendlar mellan bedrägliga ytterligheter; den krassa acceptansen av tillvarons Tunbjörkska torftighet och en svårsläckt dröm om närhet.
En människa så uppgiven att han inte längre noterar hur effektivt han har suddat ut sig själv och neutraliserat alla behov och drömmar.
Minsta löfte om potentiell tvåsamhet öppnar i Frank en fördämning av undanstädade drömmar. När längtans desperation griper tag i honom gör den det med en tsunamis kraft; ögonblickligt med en skrämmande naivitet som är djupt genant att skåda. Sedan försjunker han – till synes obekymrat – åter ner i sitt kroniskt melankoliska normaltillstånd. Den obotliga romantiker som ju bor där inne någonstans måste tyglas. Det blir alldeles för smärtsamt annars. Bascombe tror sig veta exakt hur man ska gå tillväga.
”I Hiltons ljusa lobby går gäster omkring, släpar resväskor, skrattar och har livliga samtal med främlingar om bränslepriser och vädret. Min bild av fullkomlig lycka.”
Det är där vi – kanske för sista gången, kanske inte – lämnar Frank Bascombe. Kuvad av livet. Det som återstår är en människa så uppgiven att han inte längre noterar hur effektivt han har suddat ut sig själv och neutraliserat alla behov och drömmar. Allt som återstår är att blott pågå i palliativ gemak. Ensammare än någonsin.
Utanför köksfönstret gryr en ny vintermorgon. Det är alla hjärtans dag.
