Pampigt så att det förslår, förstås, men på samma gång värdigt; inte vräkigt som de hyllningar till den egna förträffligheten stadens många affärssläkter låtit resa när deras patriarker gått av hädan. Rydbergs grav vittnar snarare om en person djupt älskad och respekterad av sin samtid – någon som bör minnas för sina tankar och sitt verk, snarare än för pengar och makt (även om han som sin tids kanske mest uppburne författare och intellektuell hade de båda sistnämnda sakerna en masse). 

Att Viktor Rydberg idag knappast är särskilt ihågkommen av dagens breda allmänhet (förutom för dikten ”Tomten” och julavslutningsklassikern ”Betlehems stjärna” påpekar idéhistorikern Anders Burman redan i förordet till sin nya Rydberg-biografi ”Den sista idealisten”. 

Varför det har blivit så skriver han inte rakt ut, men läser man boken framgår det ändå med all tydlighet: Viktor Rydberg var en 1800-talsmänniska ut i fingerspetsarna, hans väsende bestod av romantik och idealism, den modernitet som började växa fram under andra delen av hans liv var för honom något i grunden främmande (även om han, vilket Burman visar, förstås tog intryck av sin tids olika strömningar och idéer). 

Att en författare som August Strindberg, som under sin levnad inte alls var lika omtyckt (om än ryktbar på en likvärdig nivå), idag är vida mer läst har att göra med att denne skrev för och om en värld som i mycket större utsträckning liknar vår egen. Rydberg var – på eget bevåg ska sägas – en man fast i det förgångna. Och det var detta som gjorde honom så älskad – dels av det etablissemang som också fostrats i den gamla tiden, dels av det unga garde av nationalromantiker som började göra sig hörda på 1890-talet. 

På ytan passar Rydbergs liv perfekt för en biografi. Han växte upp i fattigdom i ett fosterhem i Jönköping, efter att hans mamma gått bort när han var fem och hans pappa virrat bort sig i alkoholdimmorna. Att pojken var begåvad märkte omgivningen tidigt, men sin studiebana blev han tvungen att avbryta på grund av bristande medel. Istället slog han sig in på journalistbanan, på den här tiden regel snarare än undantag för unga män som saknade universitetsutbildning men hade gott om driv och intellektuella ambitioner (Strindberg skulle göra samma sak ett par decennier senare).

Genom idogt arbete lyckades Rydberg sedan mot alla odds vända på steken och avslutade sitt liv som professor i kulturhistoria, medlem av Svenska akademien och innehavare av en jättelik villa i det då nygrundade Djursholm.

En klassisk rags to riches-historia alltså, men ingredienserna för en spännande livsskildring är flera. Han hade kontakt med de flesta av samtidens andra stora svenska konstnärer och var förmodligen homosexuell (dock med en – främst att döma av hur han beskrev dem i sina verk och i några tidiga brev – förkärlek för pojkar i tolvårsåldern som gör honom omöjlig som gayikon i samtiden). 

Ordet förmodligen är viktigt här, och nyckeln till varför Rydberg som huvudperson i en biografi i slutändan är relativt ointressant. I sina verk visade han nämligen med några få undantag föga intresse för sig själv. Någon dagbok skrev han inte och som brevskrivare var han – enligt egen utsago – slarvig. Vad som på det privata planet pågick i Rydbergs huvud är därför höjt i dunkel (även här står han i motsatsförhållande till Strindberg, som vi om något vet för mycket om).

Det är både underhållande och lärorikt att se Marx, Nietzsche och den tidiga feminismen ur en intellektuell kanske-mans synvinkel

Om nästan allt annat hann dock Viktor Rydberg uttala sig. Han var en man som visste vad han tyckte, och även om han kom att bli mer konservativ med åren var han under hela sitt liv en fritänkare inom såväl politik som filosofi och religion. 

Följaktligen är det först och främst som en ”ideas man” författaren presenteras i Burmans bok. Vi får möta en försiktigt socialliberal tänkare. Under sin bana som ung skribent retade han upp etablissemanget med sina tankar om kyrkan och treenigheten, men som äldre ångrade han att han varit så hård. Utsugarkapitalism var han strängt emot, men han hade inte heller mycket till övers för den socialism och kommunism som spred sig över Europa. Den nya vetenskapen var han mycket intresserad av, så länge den kunde fungera i samklang med hans egna kristna tro. 

Bäst är ”Den sista idealisten” när den sätter dessa – för våra ögon rätt mossiga – tankar i relation till de revolutionära strömningar som under den här perioden började göra sig hörda. Det är både underhållande och lärorikt att se Marx, Nietzsche och den tidiga feminismen ur en intellektuell kanske-mans synvinkel. 

Men det räcker inte riktigt. Eftersom levnadsteckningen är begränsad hade det behövts något mer för att göra den här boken intressant för den läsande allmänheten och inte bara för akademiker. Något av den tid som bokens undertitel ”Viktor Rydberg och hans tid” utlovar, annat än de strikt idéhistoriska genomgångarna, hade till exempel inte skadat. 

Ge mig ljudet av ångloket Rydberg tar från barndomens Jönköping till studierna i Lund; ge mig den lukt av fisk och industri som tveklöst låg över det Göteborg han blev vuxen i; ge mig i alla fall en liten gnutta gestaltning så är jag helt med på noterna. 

Tyvärr finns det nästan inte något av den varan här; och som populärvetenskapligt verk riktat till en stor publik blir ”Den sista idealisten” helt enkelt för tråkig.