Tittar man på Sebalds författarskap ter det sig heller inte särskilt konstigt. Bland favoritämnena finns både exilen och minnet; såväl Europa som Förintelsen. Och finns det något Nobelkommittén gillar är det just böcker som berör dessa saker. Gärna på samma gång. 

Inget fel med det egentligen. Det finns många författare som har skrivit storverk när de har rört sig i de krokarna. Detta är inte problemet med Sebald, inser jag när jag läser nyutgåvan av hans ”Saturnus ringar”. Problemet är att han är så tråkig. Demonstrativt och medvetet tråkig, kanske, men fortfarande otroligt, sinnessjukt, tråkig. 

Föreställ er en väldigt tysk, väldigt intellektuell, farbror. Han går runt på landsbygden i England, det land han bodde i större delen av sitt vuxna liv (i alla fall delvis pågrund av skam över Hitler). Han tänker lite på medeltiden. Lite på Kina. Något om silkesvävning. Tittar på träd gör han också, det är mycket träd. Sedan kommer 40 sidor om den brittiske naturvetaren och esoteriken Thomas Browne (1605-1682).  

Och det är boken. Allt skrivet på en prosa så långrandig att Sveriges rikes lag framstår som Denise Rudberg.

Jag gillar inte heller Storytel-samhället och netflixierandet av kulturen. Samtidslitteraturen hade tvärtom varit mer intressant om den inte var så fäst vid narrativ och dramaturgiska kurvor. Mer konstiga, svårlästa, formexperiment åt folket. Jag är med på det!

Men this, som man säger i landet för Sebalds självvalda exil, ain’t it. 

Men det som gör Knausgård till en så bra författare är den andra halvan! Middagarna, barndomsskildringen och äktenskapsproblemen, de Larry David-plågsamma sociala situationerna

Det är inte svårt att se varifrån inspirationen kommer. Jorge Luis Borges och hans labyrintiska blandningar av fakta och fiktion tas upp i boken. Österrikaren Thomas Bernhard nämnde Sebald i intervjuer som en favoritförfattare, och dennes omständiga stil märks mycket riktigt i ”Saturnus ringar”. 

På samma sätt är det lätt att se hur en författare som Knausgård i sin tur har tagit saker från Sebald. Extremt exakta miljöbeskrivningar, och lite för långa essäer om Väldigt Viktiga Ämnen, det är ju i princip halva ”Min kamp”.

Men det som gör Knausgård till en så bra författare är den andra halvan! Middagarna, barndomsskildringen och äktenskapsproblemen, de Larry David-plågsamma sociala situationerna. Den där gången när Linda har råkat bli inlåst på toa under ett barnkalas och en av de andra papporna måste sparka in dörren eftersom Karl Ove inte vågar eftersom: tänk om han är för svag!

Och Borges han kunde absolut vara krånglig, men han var också en av förra seklets bästa historieberättare, underhållande som bara fan. Bernhard? Ibland jobbig att läsa men också en hysteriskt rolig surpuppa.

Ingenting med Sebald är kul, ingenting får en att golvas, skratta eller rysa. Det är litteratur utan den fysiska dimension i läsupplevelsen som de allra bästa författarna samtliga behärskar. Kvar finns långa meningar som absolut kan vara vackra och formmässigt intressanta, men som – i alla fall för mig – inte betyder något överhuvudtaget.