Det är lustigt det här med vem som blir folkkär – ta bara Lena Andersson. En evigt avig högerdebattör som på sistone alltmer tippat över i det konservativa och vars politiska världsbild färgar allt hon hon gör. Men som blivit älskad i breda folklager, kanske just för att hon aldrig är insmickrande eller ens vänlig.
Själva fyrkantigheten tas som intäkt för något äkta och sant.
När hon nu återvänder till den Ester Nilsson som är startskottet för hennes folklighet, den evigt teoretiskt resonerande romantikern i genombrottsromanen ”Egenmäktigt förfarande”, är det dock med en självmedvetenhet som inte är alldeles smickrande. Det är också med en betydligt starkare vilja att sprida ett budskap om hur människan och världen är beskaffade, och hur de borde vara, jämfört med tidigare böcker om Ester och hennes kärlekslängtan.
Själva poängen med både den första och uppföljaren ”Utan personligt ansvar” var ju den ljuvliga krock som uppstod mellan Ester Nilssons försök att rationalisera allt och den fullständigt irrationella passion hon drabbades av för helt hopplösa kulturmän. Det blev både komiskt och berörande och bar med sig en hel del insikter om människorna och deras intrikata känsloliv.
Men nu är objektet för Nilssons låga en fantastisk människa, en snygg, stark och smart danskamerikan som dessutom har som jobb att rädda världen från terrorangrepp.
Faktum är att de är nästan lika underbara båda två, undantagsmänniskor, sådana som förstår det som går andra förbi. Och även om det skorrar något mellan dem ibland, inte minst på grund av mannen Paul Hennings gränslösa manlighet som gör det svårt för honom att sätta ord på känslor, så är det i grunden en allians mellan två själsfränder.
Samtidigt som väninnorna här kliver fram som mer än en kör, vi får följa också deras bestyr på kärlekens fält. Den beskäftiga psykologen Josefin som till sist skiljer sig från sin skäggälskande kaffefixerade och ryggradslöse hipsterman. Den konservativa och förnöjda Fatima som inte låter sig skakas av de senaste trenderna, vare sig inom kulturen eller inom relationsidealen. Konstnären Vera vars största och olyckligaste kärlek är till det könsdysforiska, nu vuxna barnet. Och så Lotta, bohemen och den evige singeln som går från förskolelärare till statlig utredare och ramlar i famnen på en statlig tjänsteman så fyrkantigt traditionell att han är svårt att ta på allvar.
Själva fyrkantigheten tas som intäkt för något äkta och sant
Det är här som den lätt dogmatiska tonen övergår i ren predikan. När Lena Andersson ska skriva något slags satir över transbarn och skägghispsters och tar till de trubbigaste verktygen, eller över skolans värld och gissar vilt om hur lärare inte längre får lov att kräva respekt eller visa auktoritet eller för all del lära ut något. Det blir platt och lite dumt.
Men problemet är inte bara att Andersson tar sina romanfigurer som gisslan för att plocka enkla politiska poänger, det är också att hon verkar ha blivit allt för förtjust i sin Ester Nilsson och bär henne som en fyrbåk genom mänsklighetens mörker, hon tappar den kritiska blick som gör en protagonist mångfacetterad och intressant.
Vilket är synd för om det är något Lena Andersson är helt suverän på så är det att iaktta och dokumentera mänskligt beteende. Hon har en unik blick för hur människor är och en penna som med utsökt syrlighet förmår fånga allt det mest typiska, det fåniga och rörande hos oss som art.
Men när hon använder den förmågan bara för att hamra in färdigstöpta sanningar faller en hel del av både charmen och den skeva skönhet som finns i det osäkra. Hon går dessutom miste om tillfällen till äkta satir, det skratt över mänsklig dumhet som en perfekt gestaltning hur folk är kan locka fram, om man avstår från att klottra alltför ivrigt på läsarens näsa.
