Masker med svullna läppar och vitt uppspärrade ögon, skådespelare med uppmickade och förvridna röster, mikrofoner som tar upp varje sörpling och varje flåsande andetag innanför gummimaskerna.
Det är en kamp att få fram en replik i Markus Öhrns ”Fem scener Norén”, det är också en kamp att kränga av någon en jacka, att städa ett golv, att sitta, stå, gå – sällan har jag sett människotillvaron framställd som så oändligt bökig och avig på en scen. Oöverstiglig, i stort och smått. I kärleken och omsorgen såväl som i små vardagliga rörelser i rummet, i existensen och i att dricka ur ett glas.
Konstnären och regissören Markus Öhrn har skapat sig ett namn genom det experimentella scenkonstkollektivet Institutet och blivit älskad för sin metal-färgade hyllning till sin döda mormor Eva-Britt i det omfattande konstprojektet ”Requiem för Eva-Britt”.
Nu har han satt tänderna i Lars Norén. Den siste guden inom svensk teater, dyrkad till smulor, i stort sett med rätt, han var en genial dramatiker, men ibland helt orimligt hyllad också när han fick in ett stolpskott.
Markus Öhrns Norén är nerkokad essens av tafflighet och smärta. Människans oförmåga att vara rimlig mot sig själv och andra, hennes gränslösa ego, hennes förmåga att hitta på nästan vad som helst för att slippa vara kvar i det som är. De fem scenerna är tagna ur fyra pjäser: relationsdramerna ”Hebriana” och ”Så enkel är kärleken”, den fragmentariska ”3.31.93”, och så en av den svit om åldrande och död som han skrev på slutet av sitt liv, ”Andante”.
Och visst är det på ett sätt Norénskt igenkännbart, med borgerliga människor som är om sig och kring sig, kring ett vin, ”det är italienskt”, samtidigt som någon i deras omedelbara närhet går sönder av smärta – den psykotiska Hebriana. Men det är också så mycket mer bisarrt och mer stillastående, när ensemblens ansikten låsts in i de stirrande maskerna, men också när regin pressar mot det stiliserade och repetitiva, stora uttryck som förstärks tills de tippar över mot det groteska.
Det blir vidrigt och samtidigt underligt härligt, för att det vägrar anpassa sig och hålla sig lagom
Skådespelarna blir levande dockor, det är sjukt effektfullt och jag blir snabbt hypnotiserad av det nästan skärande höga tonfallet – både bildligt och bokstavligt talat. En överljudsestetik som lägger sig på en helt annan frekvens och bara kör.
Men i första akten blir det också lite monotont och tomt efter ett tag, lite tråkigt helt enkelt – när man vant sig vid de vanvördiga brotten mot Norénska konventioner.
Mer åka av är det efter paus. Här skruvas det groteska upp ytterligare varv, Markus Öhrn tar sin publik om nacken och trycker upp våra ansikten i det skitiga kaklet, det är bara att låta sig överväldigas, eller chockas, eller vad man nu känner inför den grisiga nedstigning i upplösning och kaos som det hela mynnar ut i.
Ur ”Så enkel är kärleken” vaskas en scen från en bit fram på kvällen där ett skådespelarpar börjat balla ur, särskilt hon, spelad av en helt ljuvlig Rakel Benér Gajdusek, med en vinflaska och en överdriven libido. Även Hulda Lind Jóhannsdóttirs bittra väninna är självlysande rakt genom masken i den plågsamt utdragna och svinroliga scenen. Och allra sist från demenspjäsen ”Andante”, som tappat all sin svävande poesi och blivit en rå och kaotisk helvetesbild av liv bortom det mänskliga förnuftet, med vuxna i blöjor som smetar bajs på väggarna eller gör mönster på golvet med kisset från sin kateter.
Det blir vidrigt och samtidigt underligt härligt, för att det vägrar anpassa sig och hålla sig lagom. Markus Öhrn släpper Norén fri och det gör han rätt i.
