Traditionen – som från 1500- till 1700-talen varit relativt omfattande i Italien – hade under 1800-talet avtagit inom såväl operan som kyrkan. I samband med landets enande 1861, när Moreschi bara var tre år gammal, förbjöds förfarandet helt och hållet. 

Kanske kastrerades han innan dess. I så fall berodde det troligen på medfött ljumskbråck, en del läkare trodde vid den här tiden – felaktigt – att ingreppet kunde bota detta problem. Eller så skedde det senare, och olagligt, när kyrkan, och/eller hans föräldrar upptäckt vilken underbar röst han hade. Kanske kunde de helt enkelt inte låta bli.

Det finns en annan sak som gör Moreschi unik. Han är nämligen den ende kastratsångare det fortfarande går att lyssna på. I början av 1900-talet gjordes ett antal inspelningar som idag går att hitta på Youtube. Att höra dem för första gången är en märklig upplevelse. Rösten är så ljus att den skulle kunna blekas bort av solen; så tunn att man är rädd att den ska brytas av på mitten. Det är både obehagligt och vackert. 

I författaren Ellika Lagerlöfs debutsamling är den sista kastraten inte Moreschi, utan en pojke som själv väljer att skära av sitt kön för att på så vis förbli barn för alltid. Senare i livet får han förvisso användning ingreppet genom en framgångsrik karriär som sångare, men i övrigt har berättelsen mycket lite att göra med den verkliga versionen. Samma sak gäller förstås även de andra novellerna i boken, ändå vilar historien om Moreschi som ett spöke över flera av dem.

För det handlar om kroppar, och det gör det på sätt som ofta är lika märkligt som kastrattraditionen. Jag har aldrig sett en film i genren body horror (jag är äckelmagad), men jag antar att det är en filmisk motsvarighet. Det eller den där fruktansvärda scenen i ”Viskningar och rop” när Ingrid Thulin skär upp sitt underliv. 

Här är det en flicka som äter upp sig själv på sin födelsedag; ett par som bestämmer sig för att fortsätta en sexakt genom att bokstavligen bli varandra (något som innefattar ett stort antal kroppsvätskor); ett foster som förvaras i en resväska.

Det spelar ingen roll att kroppsdelarna som litterärt stoff i princip tagit slut innan den sista novellen har börjat

Det som verkligen för tankarna till verklighetens sista kastrat är berättelserna som visar vad vuxenvärlden – för sin egen vinnings skull – är beredd att göra med barns kroppar. I en novell gör en mamma sina telningar till slavar i sitt bageri (en bokstavlig tolkning av ordet ”familjeföretag”), i en annan skickar föräldrarna iväg sina barn till ett kollo där deras munnar används som odlingsmark för pärlor, och i en tredje drillas ungarna på heltid att antingen gråta eller skratta för att sedan användas i moderns moderna konstmusik. 

Till en början känns det hela dock något malande. Speciellt ett par noveller följer en för tydlig struktur. Allting verkar till en början vara en vanlig berättelse, men en eller två sidor in kommer reproduktiva organ som förvaras i badrummet, eller liknande. Och så avslutas allt med en slutkläm tänkt att fylla läsaren med vemod, men egentligen överflödig. 

Men Lagerlöf vinner över mig, inte minst eftersom hon på det stilistiska planet är en utomordentligt skicklig författare. Få ord sitter fel och texten rinner som ett vatten med gott om driv. Och det som till en början känns upprepande kan också läsas som en hängivenhet till formen. Det spelar ingen roll att kroppsdelarna som litterärt stoff i princip tagit slut innan den sista novellen har börjat, hon kommer ändå avsluta med en berättelse om en död pappa som förvandlas till en slemmig hårboll. 

På det stora hela är det en lovande debut. Både obehaglig och vacker.