Denna briljanta, excentriska skådespelerska och författare från min argentinska favoritprovins Cordoba har ända sedan sitt internationella genombrott 2019 med debuten ”Nattdjur” (i svensk översättning 2021) utgjort en orädd, frisk fläkt i den sömniga samtidslitteraturen. Mina förväntningar på hennes andra roman var därför höga. Kanske till och med orimliga.

Den uppseendeväckande intrigen ”Välbärgad bög, framgångsrik trans-skådespelerska och traumatiserat HIV-smittat adoptivbarn försöker leva borgerligt familjeliv i det nykonservativa Argentina” som boken säljs in med lovar normbrytande dramatik och en rätt smal igenkänningsfaktor hos den genomsnittliga läsaren.

Trots detta är ”Teori om en underkastelse” en i grunden djupt universell historia om kärlekens oundvikliga smärtpunkter i en människas existens. Huvudpersonen, som genomgående kallas Skådespelerskan, försöker precis som så många andra människor stå ut med sin dysfunktionella ursprungsfamilj och hålla sitt äktenskap vid liv – vilket inte ens lyckas genom att öppna upp förhållandet. 

Men den stora skillnaden är att hon är travesti, vilket genomsyrar allt. Ja, det är som travesti, inte transkvinna eller ”transa”, som Camila Sosa Villada definierar både sig själv och sin huvudperson. 

Bokens utmärkta översättare Hanna Nordenhök förklarar därför i förordet varför hon valt att inte översätta det spanska ordet travesti (med betoningen på e, ej att förväxla med svenskans travesti). En travesti är en person (född med det juridiska könet man) med självvald kvinnlig könsidentitet, en ”kvinnofågel” som författaren skriver i sin autofiktiva debut ”Nattdjur”. 

Camila Sosa Villada menar att den komplexa, mångfacetterade och marginaliserade gestalt som travestin utgör i en latinamerikansk kontext aldrig kan omfattas av den akademiska diskursen i det globala Nord, vars teoretiska syften enligt henne är ”att göra vår existens mer hygienisk eftersom de inte står ut med det oförklarliga”. 

Precis som författaren (och majoriteten av alla travestis i Argentina) har bokens huvudperson tidigare levt i prostitution, men via kvällskurser och biroller på småteatrar lyckats bli en av landets största teaterdivor med feta gager och dyr livsstil. 

Trots att hon lämnat det materiellt, själsligt och kroppsligt utsatta livet som prostituerad bakom sig, finns det något som aldrig förändras – den lätthet med vilken hon drar ner sina stringtrosor för att låta sig penetreras. 

Och här kommer vi till bokens eventuella problem: de otaliga skildringarna av explicit analsex. Något Camila Sosa Villadas amerikanska förläggare också reagerade på och försökte använda mot henne för att få ner förskottet – förgäves. 

Det går inte två sidor utan att man får läsa om hur någon ”fuktar ett anus” eller ”tränger in”, och det gör faktiskt något med läsningen. Stundtals känner jag att allt knullande ställer sig i vägen för den egentliga berättelsen, som handlar om hur det är att vara någons barn, komma från en håla, bli avvisad, vilja ha bekräftelse, och kanske mest av allt: att bli älskad. Den finns där och den är otroligt stark, men allt penetrerande skymmer ibland sikten.

Men å andra sidan: vem är jag, en simpel heterotjej att klaga på för mycket analsex i litteraturen? 

Kanske behövs de där återkommande, explicita skildringarna av kuk och röv för att göra berättelsen om den framgångsrika travestin trovärdig och sann? För i huvudpersonens liv används sex verkligen till allt; som tack, tröst, belöning och straff. Ett slags modus operandi med vilket Skådespelerskan tar sig fram i tillvaron och som involverar de flesta i hennes närhet: stjärnregissören, mammas pojkvän, by-fyllot, och den äkta maken såklart. 

Måhända är det ett sätt för henne att aldrig helt släppa den hon var innan det borgerliga familjelivet för evigt fjättrade henne vid sina bojor? Ett slags motstånd mot hustrurollen?

Det är i alla fall en möjlig tolkning.