Rädsla för närhet, den största skönheten, barndomar som förstört oss, könsmaktsordningen och den förtärande längtan – nästan allt som är människan ryms ju där. 

Staffan Juléns dokumentär på ämnet; ”Kärlek på svenska” som hade premiär förra året blev en ömsint skiftande berättelse om Sverige och svenskarna idag och bjöd på inblickar i levda liv runt om i landet. 

Där fanns den åldrande författaren som till sist kommit ut som cross dresser, den bedragne äkta mannen som av en slump blir granne med sitt ex och hennes nya och spikar igen alla fönster som vetter mot dem. Kvinnan som satsade allt på passionen – och förlorade. 

Det finns en särskilt skörhet runt människor när de står mitt i sin vardag och berättar så gott de förmår om det som känns allra mest.

Nu har Dramaten gjort teater av materialet, och inte via Marit Kaplas bokversion utan i en egen dramatisering av Irena Kraus och Nadja Weiss, som också regisserat. 

Det är en vansklig men potentiellt fruktbar metod, att ta den råa verkligheten och göra teater – denna så väldigt ickedokumentära konstform – av det. Det blir bra när man erkänner skillnaderna i uttrycken, inte försöker låtsas verklighet på en upplyst scen vänd mot en stirrande salong.

Och det är i stor utsträckning också vad Weiss gjort. Det hela inleds med hela ensemblen i mask och rutig kostym, en grupp utbytbara figurer som spelar människans kärleksvåndor utan att häfta vid en fast identitet. Sedan kliver de fram, en grupp människor som samlats i något slags kyrklig samkvämslokal, för ett sorts bekännelsemöte, en gruppterapisession om kärlekens roll i deras liv. De känns igen från Juléns film, men här mer tillspetsad vilket gör ”Kärlek på svenska” till bitvis ljuvlig skruvad teater i egen rätt. Som Shanti Roneys fumliga närhetsundvikare, rörande och rolig mitt i sin misär, Christoffer Svenssons vampyriska präst, som vill suga allt det köttigaste ur allas livsöden, framstår som ett stort desperat rop på hjälp.

Men mycket är glimrande och underbart också i denna version av ”Kärlek på svenska”

Men jag får också lite problem med det som ibland blir ett slags karikatyrer av de verkliga människor som blottat sina hjärtan med namn, ansikte och allt.

Det finns i de återkommande dansanta partierna en vilja att dra dramat från verkligheten, ofta fungerar de väldigt fint, både som comic relief och som ett steg mot större abstraktion.

Det gör de partier ur själva dokumentären som spelas upp på små tv-skärmar då och då ändå mer märkliga. De riktiga rösterna som kommer in i teaterrummet och lägger sig som ett slags facit mellan den sceniska verkligheten och publiken. Vad vill man med dem?

De stör och jag kan ibland också känna av en riktningslöshet som drabbar scenversionen mer än filmen, allmänt snack om relationer som ibland blir väl kafferastsbanalt. 

Men mycket är glimrande och underbart också i denna version av ”Kärlek på svenska” där skratten får ta mest plats, på bekostnad av en svärta som också ligger och lurar i botten av materialet som Staffan Julén samlat in. Den anas bara i förbifarten, istället får man njuta av den älskansvärda skevhet ”vanliga” människor har innanför sitt normisskal, otroligt väl förvaltad av en ensemble som vågar stanna i steget och krama nyanserna ur varje scen.