Alla har vi, tre glas in förvisso, yttrat orden: ”Vi borde starta en podcast ihop!” Just där och då, med den där vännen som avslutar ens meningar, känns det självklart att samtalet är så pass intressant att det borde gå att tjäna pengar på.
”Det nya gamla” är en sådan podcast, fast i bokform. Kulturkvinnorna, tillika goda väninnorna Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek bestämmer sig för att under några månader brevväxla. Tillsammans har de ingått sex äktenskap (och lämnat lika många), uppfostrat barn och barnbarn samt gjort karriär. Nu fyller de 65 och måste börja förlika sig med epitetet pensionär.
Egentligen är en bok om åldrande inte en så dum idé. Efter att alla 50-åriga mediakvinnor i Sverige konstaterat att ingen pratar om övergångsstadiet råder nu inflation på texter och poddprator om klimakteriet. Men vad händer sedan? Som 22-åring öppnar jag ”Det nya gamla” i hopp om att få svar på livets stora frågor. Vad gör man med all tid? Och, varför färgar man inte bara det gråa håret?
Men redan i första meningen blottas en av bokens stora svagheter: ”Jag älskar den här idén!”
I stort sett varje brev inleds med några peppande ord om projektet, eller en forcerad kommentar på vad den andra skrivit. ”Jag älskar att tänka på dig och din syster i gardinkläderna”, kan det låta efter ännu en anekdot från barndomen. Det hela blir meta och får berättandet att stanna upp. Lite som efter musiken i ”På Spåret”, då de tävlande prompt och pliktskyldigt ska hylla artisterna innan de går vidare till att svara på frågor. Det vore oartigt att inte säga något, men bättre för programmet.
Mest problematiskt blir det med krystade övergångar vid de tyngre breven. Ensamheten, sörjandet av bortgångna och sjukdomen. Vad säger man till någon som öppnar upp sig om det värsta? Hur tar man vid efter en text om cancer?
I stället för att ge utrymme för reaktion och reflektion, där jag tycker att en bok faktiskt blir till, skriver man läsaren på näsan
”Allra först, tack för förtroendet att få ta del av sjukdomsförloppet, cancern. [...] Jag kan bara nästan ana vilken prövning det här måste ha varit för dig, och fortfarande är”, skriver Cilla efter ett av Helenas mer utlämnande brev om att hitta en knöl i bröstet.
”Vad gäller prokrastinering”, fortsätter sedan kapitlet. The show must go on, och är det inte sååå svårt att komma i gång med jobbet när man arbetar hemifrån?
Några smärtsamma passager kan låta som ett mindre problem, men eftersom breven sällan sträcker sig längre än ett par sidor blir övergångarna snabbt många och bärande. I stället för att ge utrymme för reaktion och reflektion, där jag tycker att en bok faktiskt blir till, skriver man läsaren på näsan.
”Ett brev om dagen” tar slut innan författarna på allvar hinner gå på djupet med de stora frågorna som ställs på bokens baksida. Den snuddar bara vid ämnen som sex, åldrande och föräldraskap som jag gissar att många läsare köpt boken för att få läsa om.
Man hade kunnat sno tecken från övergångar och transportsträckor, eller upprepningar för den delen. För ett annat problem är att författarna glömmer vad de skrivit om, och halva boken in börjar upprepa sig: ”Skrev jag inte om det tidigare?” Jo. Det gjorde du.
”Det nya gamla” är lägstanivån från två erkända författare som befarar att pensionen ser ut att bli alldeles för låg. Att häfta ihop en mejltråd är minsta möjliga ansträngning och gör helt enkelt inte ämnesvalen rättvisa. Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek kan bevisligen skriva, och båda behärskar berättandets konster. De är med andra ord inga influencers som får ett bokkontrakt baserat på följarantal för att sedan kränga en blogg på print. Men ärligt talat känns ”Det nya gamla” inte så långt ifrån.
