Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, är dotter till den kände poeten Erik Beckman. Är det något hon verkligen vill säga med sin långessä ”Kulturbarn” är det just detta. Den kände poeten Erik Beckman, som dog 1995, var hennes pappa. Hon är hans dotter. Eva Beckman, programdirektör på SVT, är förresten hennes syster. Även hon är den kände poeten Erik Beckmans dotter.
Att vara barn till en författare, som exempelvis den kände poeten Erik Beckman, är enligt Åsa Beckman något speciellt. Författare kan nämligen vara lite mycket; de kan, som man brukar säga, ha stora personligheter. De kan också vara missbrukare och ligga runt. Alla dessa saker stämmer in på den kände poeten Erik Beckman. De visar sig i varierande grad också gälla för en rad andra författare. Stig Claesson spottade inte heller i glaset. Alex Schulmans morfar var väldigt arg. Thomas Mann fick erektion när han tänkte på sin son. David Lagercrantz pappa var Olof Lagercrantz.
Den kände poeten Erik Beckman var i och för sig varken kolerisk eller incestuös eller Olof Lagercrantz, men lite knasig var han allt. Till exempel låg han med den ännu mer kända poeten Kristina Lugn, samt med en ung guide under en stipendieresa till Bulgarien. Som det går till i kultureliten! Folk har alltså sex – med människor utanför äktenskapet.
Hur påverkas man då av att födas in i den här galna världen av starka känslor, alkoholism och häradsbetäckande? Det finns för- och nackdelar.
Fördelar: man får som ung en fot in i kulturbranschen; man känner som lite äldre att ens barndom är så spännande att den förtjänar en hel bok – ett förlag håller med om detta.
Nackdelar: pinsamma tystnader när man springer in i Martina Montelius samt eventuella halvsyskon i Bulgarien (det sista nämns inte i boken, men man kan ju tänka sig).
Nu kanske det verkar som att jag gör mig lustig över Åsa Beckmans livshistoria – och det gör jag kanske, lite – men egentligen är det inte den som är problemet. Jag tvivlar inte på att hennes uppväxt ibland var jobbig, och när fadern dör gör han det i sviterna av sitt alkoholmissbruk – vilket måste ha varit fruktansvärt.
Men bara för att något varit svårt blir det inte per automatik bra litteratur. Det blir det genom form, och detta är tyvärr något som den här boken är ganska ointresserad av. Att läsa den är lite som att lyssna på Lisa Ekdahl eller Alex och Sigge. Hantverket är det inget fel på. Det är inte dåligt. Det är bara det att det inte finns något som utmanar, inget som förvånar, inget som drar det bort från den mittfåra där det bekvämt ligger och skvalpar.
Så vad är den här långessäns existensberättigande? Åsa Beckman menar att hon i undersökningen av sin egen och de andra kulturbarnens bakgrund har hittat saker som gör just deras erfarenhet till något unikt och värt att berätta om. Och nu är vi tillbaka vid otroheterna, missbruket och larger than life-personligheterna. Är dessa fenomen vanligare bland författare än gemene man?
Kanske! Men jag menar, har ni någonsin träffat en kock? Snacka om ett gäng som super, ligger runt och har Messias-komplex. Eller en reklamare? Kokainrester vid frukostbordet och födelsedagar som missas för att pappa måste pitcha slogans till vapensystem.
Ingen skulle få för sig att skriva en bok med vittnesmål från olika barn till copywriters eftersom ingen bryr sig om copywriters. En känd poet som Erik Beckman däremot? Då snackar vi. Hit med alla storys som legat på vinden! Hit med vänsterprasslandet och supandet!
Liknande utsagor om mindre finkulturella celebriteter brukar hittas i skvallerpressen. Jag har svårt att se den egentliga skillnaden.
Uppdatering: I en tidigare version av recensionen framstod det som att ”pinsamma tystnader när man springer in i Martina Montelius” inte nämns i boken. Det berodde på ett misstag i korrekturet.