Men de senaste veckorna har något hänt. När det börjat stå allt mer klart att tyskarnas kapitulation är nära förestående har de flesta av Ditlevsens killkompisar blivit motståndsmän. Att skära sönder däcken på nazisternas bilar är helt enkelt inte särskilt riskfyllt längre. Vinsterna med att ha varit en del av resningen mot ockupationen är desto större. I segerparaderna är de som anslutit sent ett lika självklart inslag som de som faktiskt varit redo att offra sina liv. 

För vem vill sabba festen genom att börja bråka om vem som gjort vad när? Och är det inte trevligare att leva i ett land där var och en kan intala sig själv att man gjort allt för att driva ut ondskan, än i ett där det stora flertalet (inklusive både regering och kungahus, ska tilläggas) lagt sig platta för nazisterna?

I ”Högt över havet”, Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons bok om Sveriges NATO-anslutning, finns en scen som påminner mig om detta. Parallellt med historien om hur två svenska regeringar, på ett högst förödmjukande sätt, tragglade sig igenom den två år långa processen berättas det om den legendariske svenske diplomaten Gunnar Hägglöf. 

Han hade under sin nästan 50 år långa karriär uppdrag i bland annat Paris, London, Moskva och FN-skrapan i New York, men under andra världskriget var han chef på Utrikesdepartementets handelsavdelning. Därmed hade han stort ansvar för eftergiftspolitiken gentemot tyskarna. Avtalen han slöt var en av sakerna som gjorde att Sverige kunde hålla sig utanför kriget, samtidigt som befolkningen inte svalt. 

Under kriget hade denna politik stort folkligt stöd i Sverige, men när artillerielden tystnat nere på kontinent svängde opinionen. Nu var eftergifterna något man skämdes för, en smutsig del av landets historia. Hade det inte känts bättre om vi varit som de modiga danskarna och norrmännen, de som nu bekymmerslöst njöt segerns frukter i parader på Ströget och Karl-Johan?  

Det resonemanget hade Hägglöf svårt att förstå. Sverige hade ju hållits utanför kriget, var det inte det som var det viktiga? 

För självbilden – såväl den hos enskilda individer som den hos folket som kollektiv – är det uppenbarligen minst lika viktigt att kunna säga att man stirrat ondskan i vitögat utan att blinka. Kan man inte det är man en fegis, en desertör. Det var det som fick Tove Ditlevsens vänner att bli motståndsmän när det inte längre gjorde varken från eller till, det var det som gjorde det svenska folket ledsna efter kriget. 

Kanske var det också en av anledningarna till att den svenska socialdemokratin under resten av seklet gjorde allt för att neutraliteten skulle innebära något annat än tyska tåg genom svenska skogar; att den istället blev Palme och nedrustning och solidaritet med tredje världens folk. Eller kanske var andra faktorer viktigare.

Ibland är det detaljer som är väsentliga för historieskrivningen. Ibland inte.

Det var de i alla fall definitivt när Sverige slutligen övergav neutraliteten, åtminstone i det konkreta beslutsfattandet. Skammen över andra världskriget spelade förstås ingen roll där. I bokens sista kapitel summerar firma Strömberg/Nilsson hur allt gick till i en kort mening: 

”Sverige gick med i Nato för att Finland gick med i Nato, och Finland gick med för att Ryssland började kriga.”

Det är egentligen allt man behöver veta. Allt annat som skildras i den här boken: turerna kring Socialdemokraternas vändning, de upprepade fiaskona med Turkiet, Ulf Kristerssons livslånga dröm om att få gå i USA:s ledband, är detaljer. 

Ibland är det detaljer som är väsentliga för historieskrivningen. Ibland inte. Strömberg och i ännu högre grad Nilsson har byggt sina karriärer på att skildra politiker som individer, och i den här boken går de längre än någonsin förut. Det är ändlösa passager om att Ann Linde är en bilhandlardotter från Helsingborg; att den nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm är snabbare än sin chef Ulf Kristersson i skidspåret; vilken sorts mustascher Erdogans utrikesministrar har. 

I nyhetssändningar stod militärer i full mundering och förklarade hur saker låg till utan att någonsin bli ifrågasatta

Jag önskar att författarna hade tittat mer på medieklimatet i Sverige under perioden för ansökan. Att man skildrat den era beslutet togs i och inte bara skeendet som sådant. Konsumerade man tidningar och tv – pratade man med människor – under den här tiden minns man nämligen att den där nedärvda neutralitetsskammen var högst närvarande i folkets medvetande.

I nyhetssändningar stod militärer i full mundering och förklarade hur saker låg till utan att någonsin bli ifrågasatta; på GP:s kultursida ville Björn Werner att svenska författare skulle göra ”litterär värnplikt”; till och med i ”Gift vid första ögonkastet” letade sig den nationalistiska krigsyran in (två raka säsonger hade soldater som deltagare, speciellt den första liknade ofta en reklamfilm för Försvarsmakten). 

Vi var ett folk som vaknat. Nu skulle vi vara med och slåss på rätt sida. Nu skulle minsann varenda svensk man (och kvinna!) sluta upp och försvara fosterlandet, demokratin och yttrandefriheten.

Det var en kollektiv medvetandeförskjutning som var skrämmande att se, kanske framförallt för att den klingade så falskt. Skulle svenskarna – ett folk som inte ens orkar hämta sin egen hämtmat längre – plötsligt vara beredda att slåss till sista man? 

I Sverige har vi totalförsvarsplikt. Det innebär att varje person mellan 16-70, enligt lag, ska stanna och hjälpa till om landet blir anfallet. Därför blev det stor skandal när Liberalernas dåvarande partiledare Nyamko Sabuni i en intervju våren 2022 råkade försäga sig: vid en rysk invasion skulle hon dra till Norge. 

Det var lätt att håna henne. Här hade vi en svensk politiker – dessutom i ett av riksdagens mer krigssugna partier – som erkände att hon vid ett anfall skulle fly, och därmed bryta dels mot lagen, dels med vår nya självbild som krigarfolk. Hon pudlade snabbt förstås, sa att hon visst var ”redo att försvara Sverige”. 

Var hon det? Var, eller är, någon av oss det? Det är lätt att säga att man skulle lägga sig med bössan man inte äger i en skog man aldrig varit i och riskera sitt liv, lätt att gå med i motståndsrörelsen när det ännu inte finns något att göra att motstånd mot. 

Jag vet inte jag, själv skulle jag sticka med huvudet före. All respekt till dem som väljer att stanna, alla mina sympatier till dem som av ett eller annat skäl tvingas göra det. Jag kommer inte vara en av dem. Sverige är fint, Putin är hemsk; jag tänker inte offra mitt liv för det faktumet – och när det kommer till kritan lär jag inte vara ensam om att tänka så. Kanske borde vi sluta låtsas? Eller är det bra att brösta upp sig, har det – som man säger – en avskräckande effekt? Jag vet inte!

Nu hamnade jag visst en bra bit från Strömberg och Nilssons bok. Den kommer nog älskas av Uppsalas poli-sci-studenter, stå oläst i bokhyllan hos stora delar av den övre medelklassen och plockas på citat av landets journalistkår. Det är en bok som ger en ungefär vad man hade väntat sig av den: i stunder spännande, i andra långtråkig, men alltid med stor fascination för sitt ämne och sina huvudpersoner. 

Något svar på frågan vilka vi är – och hur NATO-anslutningen och upprustningen (såväl den materiella som den mentala) påverkar detta – ges inte. Men det hade kanske varit mycket begärt.