När jag öppnar konstnären Nike Åkerbergs debutroman ”Däggdjur” är jag till en början orolig att den ska utvecklas till ett liknande håll. ”Jag föddes i ett laboratorium” säger huvudpersonen Clementines mamma, därför kan mamman aldrig älska. Själv lider den sjukskrivna poeten och tvåbarnsföräldern Clementine av svår ångest och hypokondri som varje vecka får henne att ringa otaliga samtal till Giftinformationscentralen och 1177. Hon är ständigt livrädd för att bli sjuk och dö.

En dag tror sig huvudpersonen exempelvis ha fått KOL av att skriva med spritpennor, en annan dag är det hennes kille som slickat på det giftiga trädet gullregn, en tredje får hon känningar av nervsjukdomenALS. Samtidigt är Clementine fast i en kafkaartad process med Försäkringskassan, som misstänker att hon egentligen är mer arbetsför än hon påstår. I skytteltrafiken mellan akut, läkare och misstroende utredare känner sig Clementine ifrågasatt, vilket bara förvärrar hennes situation. Dessutom är hon viktfixerad och bantar konstant.

”Vad hjälper mot rädsla?” upprepas genom boken. Svaret blir ”Inget”. 

Men trots att Nike Åkerbergs debut kretsar kring infernalisk oro och nedärvda psykiska problem är ”Däggdjur” en rakt igenom njutbar bok. Det var länge sedan jag hade så hysteriskt kul när jag läste.

Här finns ett absolut gehör för komik som jag längtat efter i svensk samtidsprosa, inte minst sedan Annika Norlins underbara novellsamling ”Jag ser allt du gör” (2020) som gav mersmak. 

I romanens korta meningar har Nike Åkerberg hittat ton som snabbt gör både Clementine och hennes kaosartade tillvaro helt levande. Huvudpersonen är i ärlighetens namn en riktig plåga, som i bokens kompismiddagar där hon skapar så dålig stämning att jag vrider mig av sekundärskam och vill läsa sidorna högt för alla jag känner. Eller när hon blir snorpackad på fest med sin hunsade kille Adam, om vilken hon spridit rykten att han varit otrogen med ett underskönt skogsrå. Han kvider oftast till svar på hennes orimliga utbrott, men stannar. 

Samtidigt skriver Nike Åkerberg fram sin Clementine med stor empati. Som läsare känner jag på djupet med den neurotiska poetens kamp mot oro och pengaproblem. Relationen till den misstänkt psykotiska mamman är också oväntat berörande.

Det är inte alltid lätt att ha barn, men sannerligen inte heller att vara någons barn. Denna insikt är romanens ömmande märg. Men någon måste också ta hand om de sköra, även när de egentligen är för tunga att bära.

Genom berättelsen förstår läsaren att Clementine ljuger och överdriver sin redan vingliga verklighet för alla som kommer i hennes väg. Exakt vad som hänt i hennes barndom blir aldrig tydligt, även om hon med jämna mellanrum skäller ut sina vänner för att de aldrig frågar.

Trots sin opålitlighet vecklas den jobbiga Clementine ändå ut till en i grunden älskvärd människa, med rimliga skäl att ha blivit som hon är. Jag vill inget hellre än att denna underhållande människospillra ska sluta banta, lyckas vila, få ett positivt besked från Försäkringskassan och hjälpas upp ur sin inre avgrund.

Drastiska och svårt roliga ”Däggdjur” får mig direkt att längta till Nike Åkerbergs nästa roman. Som debutant är författaren ett absolut fynd.