Året är 1957 när den unge lingvisten Noam Chomsky sätter dessa ord på papper i sin bok ”Syntactic Structures” och därmed förändrar språkvetenskapen för evigt.
Det som är banbrytande med meningen är inte dess innebörd, det är att den inte har någon innebörd. Trots det är ordföljden om färglösa gröna idéer och deras rasande sömn grammatisk korrekt. Detta innebär, menar Chomsky, att syntax och grammatik är frånkopplade mening och innebörd.
I sig låter det kanske inte särskilt konstigt, men tänker man närmare på det har upptäckten långtgående konsekvenser. Sakers mening och innerbörd får vi till oss genom att interagera med världen omkring oss, men om ett språks uppbyggnad inte har något med detta att göra, varifrån kommer då språket?
Chomsky själv skulle i senare verk hävda att alla språk härstammar från samma universella grammatik, som i sin tur finns inbäddad någonstans djupt nere i våra hjärnor. Det är därför barn har så lätt att lära sig språk; de underliggande strukturerna ligger redan färdiga att plockas fram.
Teorin om en universell grammatik har – till skillnad från den om syntax och mening som av varandra oberoende fenomen – mestadels avfärdats av det vetenskapliga etablissemanget, men i Tony Samuelssons nya roman ”Kungen av Nostratien” spelar den en stor roll – jag återkommer till varför om en stund.
Författaren Göran Frid är som en sorts blandning mellan Björn Ranelid och Ulf Lundell, men mer framgångsrik än båda dessa tillsammans.
Det är tidigt 2010-tal och John är i 40-årsåldern. Han är enligt egen utsago en misslyckad proletärförfattare. Ett par böcker har han fått utgivna, men de har sålt dåligt och nu har han insett att han inte räcker till. Sin uppväxt har han tillbringat i Farsta med en ensamstående mamma som är hårfrisörska. Av en slump har hon under 1970-talet lärt känna Ivar Lo-Johansson. Den legendariske författaren börjar tillbringa mycket tid med både mamman (om de har någon form av kärleksaffär får vi aldrig riktigt reda på), och John, till vilken han blir en sorts fadersfigur.
Det är Lo-Johansson som inspirerar vår protagonist att bli författare, men att gå i en sådan mästares spår är inte enkelt, och nu är alltså skrivarambitionerna lika döda som den en gång så allomfattande arbetarlitteraturen. Då får John ett erbjudande som kommer att förändra allt.
Författaren Göran Frid är som en sorts blandning mellan Björn Ranelid och Ulf Lundell, men mer framgångsrik än båda dessa tillsammans. Hans böcker är fyllda av mustiga sexskildringar och blommiga utläggningar om språkets plats i kosmos. Kritikerna ser ner på honom – och i unga feministtjejers ögon är han djävulen – men för den stora massan är han författaren med stort F. Dessutom är han översatt till ett stort antal språk och är en ständigt närvarande aktör i den svenska kulturdebatten.
Nu har Frid drabbats av en stroke, eller eventuellt demenssjukdom, läkarna vet inte riktigt; koma ligger han i alla fall i. Och än så länge är det hemligt för allmänheten. Innan koman har han lämnat in ett manus till sitt förlag, och det ska nu ges ut. Det finns bara ett problem: boken är fylld av obegripliga tomrum, luckor i texten som gör den nästintill omöjlig för en läsare att förstå; motsatsen till det läsarna kommit att vänta sig av författarens lättillgängliga böcker.
Detta gäckar förlaget, som till varje pris vill få ut en till storsäljande roman av sin kassako. Därför anlitas John som spökskrivare, hans uppdrag blir att fylla luckorna och förvandla det snåriga manuset till en säljbar produkt.
Det som spelar roll är vägen dit, och den är svindlande, ofta vacker och skamlöst underhållande
Men varifrån kommer tomrummen? Har de med stroken att göra, eller handlar det om något annat? Det är med avstamp i dessa frågor som romanen till slut landar i Chomskys teorier om en urgrammatik – och andra forskares hypoteser om den nostratiska språkfamilj ur vilken en stor del av världens språk sägs härstamma (och från vars namn boken hämtar sin titel).
De idéhistoriska slutsatser Samuelsson genom John och Frid till slut landar i är knappast revolutionerande, men det är inte heller det som är det viktiga. Det som spelar roll är vägen dit, och den är svindlande, ofta vacker och skamlöst underhållande.
Den realistiska romanen behandlar den materiella verkligheten och hur människor förhåller sig till den. Den filosofiska essän, å sin sida, behandlar tankarnas värld. Idéromanen placerar sig mittemellan dessa fack, och det är verkligen en idéroman i begreppets sannaste bemärkelse som Samuelsson har skrivit. Även om teorier och deras tänkare får ta stor plats är det här lika mycket en bok om en mans medelålderskris och om skrivandets villkor.
Michel Houellebecq och Paul Auster nämns i passusar, och visst går tankarna till såväl skildringarna av konstnärslivet i den förstnämndes ”Kartan och landskapet”, som de språkfilosofiska funderingarna i den senares ”New York-trilogin” (på köpet får man med sidohistorien om Ivar Lo-Johansson, en Kerstin Ekmansk lek med den svenska litteraturhistorien). Men av alla dessa influenser har Samuelsson skapat något som känns både nyskapande och unikt.
Året är ungt, men jag kan nästan lova att ”Kungen av Nostratien” kommer att finnas med på i alla fall min lista över dess bästa böcker när det tar slut.