Denna gång är det inte som tidigare, en roman som skrivits utan bokstaven a, eller en roman med någon annan spelregel där författaren slår knut på sig själv, utan en mycket självutlämnande jagroman om de sexuella övergrepp som författaren ska ha utsatts för när han som fyraåring vistades på ett daghem.
Övergreppet pågick i några dagar. Eller var det ett år? Författarjaget vet inte längre, men han befinner sig på jakt efter denna exorcist, som han faktiskt också tillägnar boken.
Men vem är exorcisten?
Jag skulle vilja hävda att exorcisten är inget annat än just litteraturen. Den självrannsakande litteraturen som söker skrivandets yttersta smärtpunkt som lyckas säga det outsägliga om det allra mest intima.
Prosan är luftig, full av repetitiva fraser, en specifik melodi och kadens som lockar till läsning på ett närmast hallucinatoriskt vis
Sjölins bok handlar om lättnaden och paradoxalt nog också den sorg som uppstår nar man har lyckats med en sådan bragd. Men boken innehåller också en stor dos humor och självdistans som skyddar mot det alltför egenkära självbedrägeriet som brukar känneteckna jagromaner.
Prosan är luftig, full av repetitiva fraser och en specifik melodi och kadens som lockar till läsning på ett närmast hallucinatoriskt vis. Författaren är fullt upptagen med att iaktta sig själv, full av idéer som kannibaliserar sig själva. Vad minns han? Hur? Var och när? Och vem var den egentliga förövaren? En liten äldre pojke, som var kanske bara ett eller två år äldre? De vuxna som bara lät det ske?
Sjölin tassar runt kring övergreppet och låter läsaren ana det värsta. När scenen slutligen beskrivs, hängs den fast vid starka bilder, byxor som dras ner, protester, dockor som ligger stumma mot marken, de vuxnas stängda, införstådda munnar, levande exempel på den yttersta ondskan – likgiltigheten.
Sedan 2017, MeToo och vad det gjorde för frispråkigheten om sexuellt våld, har vi sett en ny medvetenhet om omfattningen av detta våld, inklusive mot barn.
I Frankrike 2021 lanserades efter publiceringen av Camille Kouchners omskakande bok ”La Familia Grande” hashtaggen #MeTooInceste som fick tiotusentals vittnesmål. Men den litteratur som faktiskt handlar om barns sexuella övergrepp på barn har jag knappt sett röken av än.
Sjölins bok kommer kanske inleda en ny våg, vem vet? Den får mig i alla fall att tänka på min barndoms upptäckarlustar, på hur tunn skillnaden mellan lek och gränslöshet kunde vara ibland, och vilken tur jag hade som slapp undan alltför assymetriska situationer.
Sjölin ställer också den stora frågan – hur dömer man ett barn? Borde man tillskriva barnet tidigare trauman för att underlätta förlåtelseprocessen? Varför försöka förlåta överhuvudtaget?
Till slut blir jag bara djupt imponerad över hur underhållande Sjölin lyckats skriva om tragik, utan att det blir tragikomik på kuppen
Men Sjölin verkar inte vara upptagen med sådant, han hämtar styrka ur ett förakt riktat både mot sig själv och mot andra – inte minst litteraturvärlden. Tonen får mig ibland att tänka på Dostojevskis ”Anteckningar från källarhålet”. Även han kände äckel inför allt och alla, men mest av allt inför sig själv.
Sjölin skriver om hatet, kärleken och lidandets villkor och hur allt detta påverkat hans skrivande, hans känsloliv. Han är medveten om fåfängan i de flesta påståenden och vågar vrida och vända på perspektiven, lika tvärsäker som osäker, lika patetisk som storslagen.
”Fältskärsv” är också en roman om minnets opålitlighet, med ett opålitligt berättarjag som blir pålitlig just för att berättaren är rädd för att vara opålitlig. Det finns mycket mer att säga om boken och dess etik mot allt och alla, om sökandet efter barnet i honom som faktiskt frigör honom för det olyckliga barn författaren har varit. Till slut blir jag bara djupt imponerad över hur underhållande Sjölin lyckats skriva om tragik, utan att det blir tragikomik på kuppen.
Vad som än hände de där dagarna, veckorna eller månaderna på Fältskärsvägen, så gjorde det Sjölins lite alltför akrobatiska författarskap gott i slutändan.
Det gav honom tyngd.
Som frimurarna brukar säga – man skall alltid försöka ”hitta det goda i det onda”. Sjölin gör det med bravur.
