Vi börjar på en anstalt. Rebecka sitter här, vad exakt hon har gjort är oklart – mer än att det är något väldigt allvarligt och att människor fått sätta livet till. Eventuellt handlar det om någon form av terrorism.
Fängelselivets monotona tillvaro gestaltas växelvis med brottstycken ur förhörsprotokoll, men de ger få ledtrådar till vad allt egentligen handlar om. Det ska resten av boken berätta.
I det efterföljande kapitlet kastas vi flera decennier tillbaka – till tiden strax innan Rebeckas föräldrar träffas – och Henrik Bromander börjar veckla ut den jättelika historia om en familjs förfall som efter dryga 500 sidor och nästan lika många sidospår kommer att ta oss tillbaka dit vi började.
Inger, Rebeckas mamma, är i slutet av 70-talet en ung Stockholmstjej och undersköterska som precis kommit ur ett traumatiskt förhållande med en känslomässigt störd överklasslyngel. Hon flyr till trakterna kring Jönköping, där hennes bror är pastor i en kristen sekt. Ganska snart inser hon att livet i församlingen inte är något för henne, men hon blir kvar vid Vätterns strand och börjar arbeta på ett av traktens sjukhus.
På en personalfest träffar hon mentalskötaren Lars. Han är på samma gång en streber och en slarver, en drömmare med siktet på de stora pengarna men som – i alla fall till en början – inte verkar ha vad det krävs för att ta sig fram.
Inger byter vården mot journalistiken och sedan journalistiken mot alkoholismen
De blir hursomhelst kära och inom några år föds först Rebecka och sedan hennes lillebror Rickard. Genom kapitel som fokuserar på en av dessa fyra huvudkaraktärer i taget färdas vi efter detta hyfsat kronologiskt genom de kommande dryga 40 åren.
Rebecka går från bebis till rebellisk pojkflicka till våldsbenägen autonom vänstertonåring; Rickard från mobboffer till soldat på utlandstjänst till krisande trebarnsfar i säkerhetsbranschen. Inger byter vården mot journalistiken och sedan journalistiken mot alkoholismen. Lars lyckas tack vare 90-talets avregleringsyra och sina erfarenheter av mentalvård med det han ställt in sig på från början: att tjäna riktigt mycket pengar.
Allra bäst är ”De närmaste” i det småskaliga. Någon blir kär, någon annan sviker; långa familjemiddagar äts i tystnad, alla vet var smärtpunkterna ligger men ingen är beredd att närma sig dem. Missbruk, sjukdom, förhållningssätt till livet som helt enkelt inte går ihop trots att de måste gå ihop eftersom personerna som har dem är knutna till varandra med blod. Världen som passerar utanför, som påverkar karaktärerna djupt utan att de själva egentligen märker det.
I detta är Bromander helt briljant. Han har en förmåga att trycka där det gör som mest ont utan att det känns vare sig kletigt eller cyniskt; en knivskarp blick för alla de små detaljer och skeenden ett liv består av.
Där författaren – jag ska inte säga går bort sig, för det här är på det stora hela en läsvärd och stundtals lysande roman – men där boken tappar något, är i händelserna som leder till att Rebecka hamnar i fängelse.
Jag är inte den första och lär inte bli den sista att jämföra Bromander med den franske författaren Michel Houellebecq och i den här boken är likheterna kanske mer uppenbara än någonsin. Dels är ett kapitel döpt efter den franska originaltiteln på en av förebildens romaner, men framförallt är sättet ”De närmaste” blandar klassisk romankonst med grepp från genrelitteratur (framför allt spänningsvarianten) vintage Houellebecq.
I de sistnämnda har det mest känts ansträngt när han försökt trycka in olika konspirationer och terrorattacker
För fransmannen har detta sätt att skriva böcker ibland funkat väldigt bra (”Underkastelse”, ”Kartan och landskapet”, ”Elementarpartiklarna”), ibland mindre bra (”Seretonin”, ”Förinta”). I de sistnämnda har det mest känts ansträngt när han försökt trycka in olika konspirationer och terrorattacker i vad som i grunden är enkla men effektiva historier om människor som inte klarar av det moderna samhället.
Och något ansträngt blir det också här. Inte en, inte två utan tre av familjemedlemmarna syltas på olika sätt in i den komplicerade historia som gör att Rebecka hamnar bakom lås och bom. I stunder är det spännande, i andra känns det mest osannolikt, och nästan hela tiden längtar jag tillbaka till det som är bokens bokens egentliga kärna: kombinationen av nödvändighet och omöjlighet som på ett eller annat sätt finns i alla familjer.
