Dijana har knegat hela livet och slitit ut kroppen med städ- och fabriksarbete. Det är oklart hur lite mindfullness skulle hjälpa när hon knappt kan gå.

Kursen i Gabriela Pichlers nya tv-serie ”Painkiller” är en humoristisk skildring av en brutalt underfinansierad vård i ett skoningslöst klassamhälle. Som när sjuksköterskan snorgråter för att smärtkursen måste läggas ner innan någon av de deltagande kvinnorna fått hjälp.

”Ni måste starta en Facebookgrupp så att ni kan hålla kontakten!” hulkar sköterskan ur sig som tröst till de utspottade.

Pichler plockar upp temat från sin guldbaggebelönade film ”Äta sova dö” och låter ”Painkiller” handla vilka konsekvenser de ekonomiska orättvisorna får för människorna längst ner i den ekonomiska näringskedjan. Avhumaniserandet. De fysiska spåren.

När Dijana får i uppgift att rita var någonstans det gör ont är hela kopian över människokroppen markerad med markeringspenna. Hon har slitit för andra ett helt liv. Nu är allt är smärta.

Det är svårt att inte tänka på Dijana när jag läser ”Rent hus” av den chilenska författaren Alia Trabucco Zéran.

40-åriga Estrela är hembiträde hos en välbärgad familj, där hon varje dag går upp för att laga mat, tvätta solkiga trosfläckar och gnugga bajsspår från toalettstolarna. Följsamt möter hon arbetsgivarnas krav, tills dagen då familjens dotter hittas död. 

Romanen, skriven i monologform, som Estrelas försvarstal från fängelsecellen. 

Inga detaljer undgår hennes blick när familjens putsade fasad rämnar och flickan börjar skada sig själv

”Rent hus” är en fängslande baklängesthriller som börjar och slutar med död. Estrela vet att hon lyssnas på för att ge svar om tragedin med den sjuåriga flickan. Effektivt använder Alia Trabucco Zéran denna nerv för att låta hembiträdet vittna om sin klaustrofobiska och alienerade tillvaro hos de rika. Prosan är laddad av ett lågmält ursinne. 

Alia Trabucco Zerán har skrivit en hypnotiserande baklängesthriller om klass.  Hembiträdet ser allt – från att den nyfödda flickan kommer hem till huset som ett litet bylte, till att hon hittas död. Inga detaljer ungår hennes blick när familjens putsade fasad rämnar och flickan börjar skada sig själv. 

Effektivt visar Alia Trabucco Zerán den konstlade relationen mellan herrskap och tjänstefolk; Estrela kan inte kan låta bli att känna ömhet inför familjen, samtidigt som orättvisans brand svider i munnen : ”Nej, nej. Det här fick inte vara mitt liv”. Och när herrarna talar till henne med förtroligt tonfall är det ändå aldrig ett mänskliggörande. Smekningarna känns som slag.

”Rent hus” visar också hur underordning ärvs. Precis som sin mamma, som skickades iväg som fjortonåring för att tjäna andra, ser Estrela sin kropp förändrats av arbetet: De spruckna fingrarna, handryggar fulla av knutor. Ansiktet förbrukat, med trötthet som bultar under ögonlocken.

Estrela minns när mamman sov och hon brukade titta på hennes händer: ”De riste av små ilande spasmer, de darrade och dinglade omkring, som om de inte visste hur de skulle sluta arbeta”.

Dottern växer upp och ser sin moder slita och förnedras av chefer på olika arbetsplatser. Hon minns att mamman aldrig klagade, men att hennes tystnad var en sorts skrik. 

Hela ”Rent hus” är ett sådant skrik. Och hembiträdets ord från fängelsecellen är inte i huvudsak ett vittnetsmål om den döda flickan, utan om hennes egna förlorade liv. Resultatet är en makalöst hypnotiserande roman om klassamhällets brutalitet.

På tv ser Estrela chilenska protester mot ojämlikhet: 

”De vill att vi ska vara fogliga som djur” säger en kvinna in i kameran.