Och så blir resultatet något som närmast kan beskrivas som rart.
Man blir som förbluffad, när man tänkt sig en och en halv timme mörkt malande smärta, med förhoppningen om att det skulle vara på det geniala sätt som både Stridsberg och Galeasen är förmögna till – det mänskliga lidandets suveräna uttolkare.
Men tja, även denna rara och roliga version av Stridsberg har sina poänger, även om den färd mot det som bränner genom karnevaliska upptåg – som kanske är vad regissören Natalie Ringler försökt åstadkomma – inte riktigt funkar.
Det rör sig om ”En grav för två”, Sara Stridsbergs nyskrivna drama som i måndags hade urpremiär på Galeasen. En pjäs som utspelar sig efter att dramat runt Oidipus nått sin kulmen. Far och dotter är ute och irrar, drivna i landsflykt.
Eller, han har efter sina illdåd tvingats fly Thebe, hon följer med, driven till lojalitet med sin hopplösa pappa efter att mamma Iokaste dött.
Johan Rabaeus gör den grandiost självömkande Oidipus, Lina Englund den motvilligt martyriska Antigone. De söker en fristad, men det hade ju varit lite lättare att hitta en om inte pappa envisats med att i varje givet läge börja hojta om sin forna position som kung och därmed avslöja deras skamliga förflutna.
Dottern suckar – som en fysisk manifestation av diskussionen om hur mycket vuxna barn får lov att tröttna på sina åldrande föräldrar suckar hon igen och igen över sin pappa som inte kan släppa vem han en gång var och inte heller inse vem han har blivit.
En skröplig, hemlös man helt och hållet utlämnad till omgivningens välvilja.
I små stunder bottnar också ” En grav för två” i en mer djupgående existentiell dimension, en kontakt med varat och slutet, men bara kort
Det är ett skeende i mellanrummet mellan de stora dramerna, mellan Oidipus fall och Antigones, mellan avslöjandet om att han ovetandes uppfyllt profetian och dödat sin far och äktat sin mor och att hon trotsat kungamakten genom att begrava sin bror. Det är en rätt suverän stund att gestalta, det sorgsna ”efter” och det laddade ”före” i en och samma.
Mellan Englunds Antigone och Rabaeus Oidipus växer en klassisk gnabbande men ändå kärleksfull relation fram – mellan pappan som svikit, som satsat på sig själv och sin karriär och inte brytt sig om att se sin dotter förrän livets höjdpunkt passerats, hyllningskörerna tystnat och bara hon finns kvar. Trött på honom men ändå glad över att han äntligen erkänner henens existens, hennes roll i hans liv. Det är fint och Lina Englund fyller den otåligt sprittande men sorgsna Antigone med rastlös energi och vemod.
Johan Rabaeus Oidipus växlar blixtsnabbt mellan grandios och futtigt fånig, övertygande som mannen med stort M – som helt enkelt inte förmår att krympa sig till en åldrings storlek med något slags värdighet i behåll.
Och som ett energielixir in i deras låsta samspel kommer Maja Rungs många karaktärer och ger både dem och oss ett utlopp. Hon spelar mamma Iokaste som kommer på besök från andra sidan graven (suveränt blasé, och det orakel som Antigone besöker för att älta sina sorger) rolig och kärleksfull satir över terapi, och vakt, och kung, och en mängd andra roller alla med magnetisk kvalitet, man vill aldrig sluta titta på henne.
Natalie Ringlers regi tar gärna fasta på det roliga, som när hon låter Rung jazza loss i en underbart spejsad scen där en grupp äldre gestaltas genom jultomtedockor, tossigt darrande och skrockande.
Det är skoj, också när Rabaeus Oidipus tar dem på kränkt allvar och fräser åt ”idioterna”. I små stunder bottnar också ” En grav för två” i en mer djupgående existentiell dimension, en kontakt med varat och slutet, men bara kort.
Till sist landar den ändå fjäderlätt, och inget fel i det, men oväntat.
