Titeln betyder ”förfallet” eller ”kollapsen”, och romanen handlar om hans äldre halvbrors liv och död.
Redan i första scenen – när Louis med andan i halsen kastar sig på tåget från det nya livet i Paris till det gamla i nordvästra Frankrike – inser man att Édouard Louis kanske aldrig lyckas göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Dessutom kommer hans mor sannolikt aldrig ta sig ur det patriarkala våldets grepp.
Om och om dras de alla tillbaka ner i misären.
För att parafrasera en annan av Louis böcker – Vem dödade egentligen Édouard Louis bror? Var det inte han själv som valde att ta till supen? Går det verkligen alltid att skylla på klassbetingade strukturer?
Sedan debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (2014) skildrar Louis gång på gång sin uppväxt i en fattig familj i den lilla nedgångna bruksorten Hallencourt i nordvästra Frankrike. En barndom präglad av faderns våldsamma tyranni och en omfattande materiell och intellektuell fattigdom. En miljö där konst och böcker saknades och där han som homosexuell pojke förnedrades och uteslöts ur gemenskapen. Tack vare sin talang fann han en väg ut – först till en bättre gymnasieskola i Amiens och sedan till Paris – där han bytte namn och utseende. Men det är som att han är dömd att återkomma.
Louis tar sig till sjukhuset där hans mor just tvingats fatta det våldsamma beslutet att koppla bort apparaten som håller hennes son vid liv.
”Han var död, men hon var den enda med rätt att avsluta hans liv. Han var trettioåtta år”.
På en intensiv prosa fångar Édouard Louis sin initialt kalla reaktion. Han säger sig knappt ha känt brodern, att han avskydde allt han stod för – våldet, den toxiska maskuliniteten, rasismen och homofobin. Avskyn var enkel att skildra. Brodern talade om att mörda bögar – Édouard Louis är bög. När debutromanen publicerades 2014 så fick han ta in på hotell för att brodern hotade att komma till Paris och ”krossa hans skalle”. Varför skulle han inte avsky en sådan person?
Kliniskt och distanserat skildrar Louis hur broderns organ sviktade på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Han hittas på golvet i sin lägenhet ”som ett djur i dödsångest”. I återblickar gestaltas scener som nästan drivit brodern till självmord redan som tonåring. En rad händelser som gör brodern mänsklig trots att vi får lära känna en förövare, våldtäktsman och en svikare. Men Louis finner motvilligt förmildrande drag och minns tillfällen då han visat kärlek och värme – något han förträngt.
Louis söker förklaringar i broderns förhållande till sin biologiska far som övergivit honom för en ny familj, och styvfadern – Édouard Louis egen pappa – som konsekvent förödmjukade styvsonen och hindrade honom från att förverkliga sina drömmar. Kunde uppmuntran ha ändrat något? Eller hade pappan rätt när han vägrade slösa pengar han inte hade på projekt den evige förloraren ändå skulle misslyckas med? Boken utforskar de fåtal tillfällen då brodern försökte bryta sig loss men misslyckades.
Louis är trogen sin idé om att individen inte går att separera från samhällets våldsamma strukturer. Men i ”L’Effondrement” uttrycker han tvivel. Vänner som tycker annorlunda får komma till tals, och han själv upprepar att han inte vet. Kanske kan man ändå inte helt utesluta individens ansvar?
Men den här gången har han svårare att konfrontera den borgerliga läsaren med sin vanliga skärpa. Det är inte en ren anklagelseakt. Han finner sig oförmögen att svara på alla frågor om varför brodern blev som han blev. Och till skillnad från i tidigare böcker är inte historien självupplevd. Han närmar sig projektet som en undersökning, kontaktar broderns ex-flickvänner och andra som kände honom. Berättelserna han får är motsägelsefulla. När han får veta att brodern aldrig gjort sin sista flickvän illa, har Louis svårt att tro henne.
Enligt Louis var den ursprungliga avsikten att skriva om en ”pojke som krossats av social determinism”, trogen sin sociologiska bakgrund och tankegodset från förebilderna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, Pierre Bourdieu och Michel Foucault. Denna intellektuella tradition – där samhällets strukturer och institutioner begränsar individens frihet – är närvarande i alla Louis verk. Han påpekar ofta hur strukturerna förhindrar många från att ens föreställa sig ett annat liv.
Våldet kan komma i litterär form, i romaner som beskriver en verklighet ingen vill veta av
Men till Louis förvåning fanns det flera versioner av brodern: Han hade stora drömmar. Han ville bli Frankrikes främsta slaktare och leverera till kändisar som Madonna och Brad Pitt. Han ville arbeta med att restaurera Notre Dame. Till skillnad från många av de Louis minns från sin uppväxt – som inte drömde om mer än ett fast jobb och en storbilds-tv – hade brodern vidlyftiga ambitioner.
– Den sociala determinismens våld går ut på att ta drömmarna ifrån oss. Min brors drömmar motsäger till viss del det, säger han i ett finlitterärt tv-program.
Trots nyanserna landar även detta verk i att ett cirkulärt våld krossar människor i de mest utsatta miljöerna.
Ödet går bara går att spränga sig ur med våld.
Ja, våld. Men våldet kan komma i litterär form, i romaner som beskriver en verklighet ingen vill veta av. Om en bror som inte kan välja om han ska skildras eller ej. Familjen har känt sig förorättade, vännerna och grannarna från uppväxten likaså och – inte minst – den privilegierade franska bourgeoisin i storstan han nu tillhör.
Vissa hatar Édouard Louis intensivt.
När debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, släpptes blev den en politisk sensation. Storstadspressen gick i taket och hävdade att Louis förvanskade bilden av Frankrike. De åkte till Hallencourt, stack mikrofoner under näsan på folk och frågade: ”är du rasist?”.
Brodern i den nya romanen förblir namnlös. Han är bara ”en bror” och ”en son”. En symbol för den namnlösa klass som Louis menar inte existerar i det offentliga medvetandet
2021 besökte jag själv Hallencourt. Jag mötte invånare trötta på journalister och Édouard Louis. I den enda butiken som sålde ett skralt utbud boktitlar fanns inte hans. Jag talade däremot med människor som berättade om kampen för pengar. En kvinna bodde i ett hus som till hälften rasat samman, men hon hade inte råd att reparera det.
Medan franska journalister pekade på fake news i Louis romaner fann jag genast en del av hans sanning. Det mest slående var att flera invånare jag talade med saknade en eller ett par tänder. De var den samhällsklass som president François Hollande föraktfullt kallat ”les sans dents” – de tandlösa.
Inne på kommunhuset, där folk hade fina tandrader, såg jag en lista på registrerade väljare: de hade namn som Cassandra, Kevin och Jordan. Personer som inte likt ”Eddy”, bytt till ett mer traditionellt franskt förnamn. Den som vill göra en klassresa gör gott i att göra sig kvitt den sociala markören.
Brodern i den nya romanen förblir namnlös. Han är bara ”en bror” och ”en son”. En symbol för den namnlösa klass som Louis menar inte existerar i det offentliga medvetandet. De som har krumma och lytta kroppar, saknar tänder och inte har någon röst. Den namnlösa brodern är nu död och existerar bara i en bok skriven av en författare vid namn Édouard.
Det är en våldsam insikt.
Att skildra en person utan att skriva ut hans namn är både våldsamt och beskyddande. Brodern utraderas på ett sätt som känns brutalt – samtidigt som han slipper stigmat och får upprättelse genom att tillhöra samhällets olycksbarn.
Broderns död kom med ett väldigt konkret krav från Louis syster: Han som är så framgångsrik – och dessutom blivit det på familjens bekostnad – kan väl betala för en fin begravning? Istället för en statlig begravning som innebär att han begravs “som en hund”? Det är väl det minsta han kan göra?
Han dödade Eddy Bellegueule, hängde ut familjen, men framförallt kränkte han den dominerande klassen
Men Édouard Louis tror inte på ceremonier. Pengarna har deras mamma bättre användning för, menar han. Brodern är ju död! Han betalar högst 500 euro.
Han tar tåget tillbaka till Paris, går inte på begravningen utan skriver istället en bok i tre års tid. Det valet kan han göra eftersom han nog har gjort sig kvitt Eddy Bellegueule. Han har snart lyckats döda honom.
Han har byggt upp sitt nya jag med hjälp av sin ”nya familj” i Paris: de namnkunniga vännerna Didier Eribon, Geoffroy de Lagasnerie, nobelpristagaren Annie Ernaux, aktivisten Assa Traoré och utlänningar som filmregissören Ken Loach.
Édouard Louis är ett namn idag.
Det namnet har han tagit sig med våld. Han dödade Eddy Bellegueule, hängde ut familjen, men framförallt kränkte han den dominerande klassen – fick dem att först skratta nervöst och sedan rasa, i många fall vända sig mot honom.
Även om han aldrig mer skriver om sin familj kommer han med all säkerhet slå till igen. För honom är det ett ansvar, en kärlekshandling att använda litteraturens våld.
