Fiktionen är som bekant arenan där vi kan leka att vi gör det, försöka krypa innanför de andras skinn en stund och låtsas att vi känner det de känner. Det är inte alltid en behaglig upplevelse, det finns läsningar som lämnat mig äcklad av mig själv i månader efter att boken tagit slut, för att jag tvingats vara inuti en riktigt vidrig människas huvud. ’

Men detta, torterarens perspektiv, hur väl lyckas Malfatto med denna inkännandets tvångsåtgärd? Sisådär, språket är koncentrerat och suggestivt och berättelsen saknar inte alls trovärdighet, även om den är avskalad alla yttre kännemärken. Det är ingen särskild stad, inget särskilt krig, det är alla städer, alla krig. Överstens resa till den yttersta ondskan har gått via den vanliga soldatens dödande i nationens namn och ett gradvis reducerande av varje vanlig mänsklig känsloyttring. Han dödade sin första och efter det blev det lättare. Och lättare och lättare. Men när romanen inleds har alla dessa döda börjat hemsöka honom. Han sover inte alls och om nätterna kommer de, alla offren, till hans säng och han vet att han är fördömd.

Ett ode över mänsklighetens absurditet, över hur jävla dumma i huvudet vi är som ägnar sådan kraft åt att förstöra och förgöra

Men såklart, eller är det så, ser bödlar sina offer om nätterna? Måste det inte till ett än grövre perverterande av sinnet för att kunna fortsätta ett sådant värv som Översten utför i källaren till att gammalt garveri, där sanningar ska torteras fram ur fångar? Jag vet inte och kanske inte Emilienne Malfatto heller, hennes fantasier om en torterares psykologiska processer känns grunda. Lite enkla. Om de stämde, borde inte människans grymhet dö ut istället för att ständigt uppfinna nya, ännu vidrigare sätt att plåga andra på?

Ändå fängslas jag av ”Översten sover inte”, den som hamrar in en refräng med sina måhända förenklade men musikaliska meningar om dödandet och manligheten, kriget och makten. Den blir något mer arkaiskt än ett försök att inifrån gestalta den värsta av människor. Ett ode över mänsklighetens absurditet, över hur jävla dumma i huvudet vi är som ägnar sådan kraft åt att förstöra och förgöra utan att det gör någon glad i slutändan. 

Inte ens generalen som basar över ”återerövrande” som det kallas för, i just denna stad och som långsamt tappar förståndet, i sitt rum i palatset. Striderna går inte som man hoppats. Ingen vet varför riktigt man strider eller vart det ska leda. Först spelar han schack dagarna i ända, sedan ägnar han sig åt den accelererande översvämning som hans kontor råkar ut för, eller om allt bara pågår i hans hjärna som faller sönder i samma takt som krigsstrategierna.

Emilienne Malfatto skriver fram den mytiska dimensionen av kriget, hon låter sin Överste bli så grå att han knappt är människa längre, generalen börja fiska därinne på sitt kontor, låter botten gå ur. Bara kaos finns kvar när alla mänskliga gränser överskridits. 

Där berör ”Översten sover inte”, där drabbas jag av förtvivlan som finns inbyggd i den sönderbombade staden och de söndertrasade sinnen som kan utföra det som påstås vara nödvändigt i krig.

Som när Översten minns sitt första möte med en gränslös grymhet, när han som soldat massmördade män i träskmarker, de kallades ”fiskmän”.

och på morgonen fiskade vi Fiskmän 

travade packade dem ovanpå de förra 

i tur och ordning

i raka led

tills det bildades en väg av kroppar genom träskmarkerna

så långt ögat nådde

och vi slutligen täckte er

med jord och betong

vilket på den tiden

var den vanligaste metoden

att anlägga vägar