Högsommartorkan kändes som att ta en tugga av en kommande tid. Klimatkrisen smakade farlig och förkolnad.

I Marit Sahlströms ”Brandsommar” är det juli i ett framtida Hälsingland, och en stor brand rasar. I en av byarna nära de eldhärjade skogarna bor trettonåriga Leonora och hennes bästa vän Miriam.

Medan de vuxna oroar sig för vindriktningar och evakuering söker tonåringarna svalka i älven. Lungorna svider av brandrök och det sticker i ögonen. På tv:n pratas det om nya värmerekord och uteblivet regn. ”Vi levde i den sista tiden, svajande på kanten av den skira skymningen innan jordens undergång.” tänker Leonora domedagspoetiskt.

15 år senare jobbar hon som forskningsassistent men ligger vaken om nätterna och tänker på sina hälsingska barndomsmarker. Hon minns flykten när branden kom till byn, bästisen som intehann med evakueringståget och området som sedan dess varit övervakat och stängt.

Vad hände med Miriam och hennes familj? Finns någon kvar i byarna vars mark kontaminerades av den nedbrunna batterifabrikens gifter?

De senaste åren har cli-fi, (climate fiction), blivit en genre i såväl litteratur som film och tv-serier. En förhoppning bubblar: Kanske kan kulturen väcka engagemang för klimatet, när journalistik och fakta känns abstrakt? Marit Sahlströms apokalyptiska ”Brandsommar” är ett lyckat exempel. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid. Hettan lägger ett olycksbådande tryck över tonåringarnas komplicerade vänskapsband, medan den vuxna Leonoras liv utspelar sig i ett Sverige där klimatkrisen redan satt djupa spår i både demokratin och den kontrollerande myndighetsapparaten.

Sahlström strösslar framtiden med dystopiska detaljer: Klimatflyktingar bor i mögelskadade hus med buktande fasader, mammor vid gränsen försöker muta gränsbevakare att smuggla in deras barn. Dessutom är de svenska medborgarna övervakade med chip. Men kollektivet sluter också upp där staten fallerar: Städernas tak är fulla av grönsaksodlingar och bikupor, människorna i kris hjälper varandra.

Såna delar snabbspolas ofta förbi, vilket är synd. Jag hade gärna läst färre krystade bilder i form av ”hjärnan var ett ägg som sakta stektes”, eller små blödande sår som ”öppnar sig som knappnålar” och mer om det framtida Sveriges samhällsbygge.

Men tillbaka till spänningen: Leonora har rätt. En mörk hemlighet döljs bakom myndigheternas avspärrningar i Hälsingland, och hennes febriga kamp att ta reda på sanningen är oupphörligt spännande.

Marit Sahlström väljer ofta krisen som ämne, och har tidigare skrivit ”Och runt mig faller världen” (2015) om en gröna vågen-familj där morföräldrarna begår självmord och tre systrar får grav anorexi, och ”Skred” (2019) om en utbränd mamma som tappar greppet om sig själv och livet.

I ”Brandsommar” imponerar det effektiva språket som driver berättelsen framåt. Det är också ett inkännande porträtt av den unga Leonora, vars framtidstro och relationer vittrar sönder i en värld som konstant blir sämre.

I en intervju på Instagram berättar Marit Sahlström att hon hoppas att romanen ska få folk att prata om vad vi faktiskt längtar efter i framtiden och inte bara om vad vi är rädda för ska hända.

Men ”Brandsommar” gör mig mig inte hoppfull utan skrämd. Det är en bladvändar-dystopi som målar upp ett mardrömslikt scenario om ett Sverige med naturkatastrofer, ruttna grödor och svettig desperation.