Litterär stöld, avundsjuka, grov kulturell appropriering och profiterande på annans strukturella underordning – lägg till en djupdykning i den amerikansk förlagsvärlden, ett oväntat dödsfall, lite psykisk ohälsa, plötsligt framgång och lika plötsligt nederlag. Yum, yum.

”Yellowface” handlar om June Hayward, romanens jagberättare. Hon är i trettio årsåldern och lever för sin dröm: att vara författare. Och hon har faktiskt både gått på ett prestigeprogram i kreativt skrivande på Yale universitetet, och fått en roman antagen och utgiven. Ändå är allt skräp, romanen floppade, med amerikanska mått mätt, och sålde bara några tusen exemplar. Ingen vill intervjua henne, ingen vill anlita henne som skribent, hennes agent visar noll intresse. Men den gamla studiekamraten Athena Liu däremot, oj oj oj, hon är allt bokvärlden längtat efter. Ung, snygg och kinesisk, med litterär tematik hämtad från hennes migranterfarenheter. Den perfekta personen för både kritiker och läsare att dyrka, både sött och salt, känslor och politik.

Det börjar lovande. Inledningens gränslösa bitterhet där June spyr ur sig galla över Athena, samtidigt som hon dricker hennes bjuddrinkar på en exklusiv bar i Georgetown, är alldeles underbar. Och i långa sjok är djupdykningen i den cyniska och hyperkommersiella amerikanska förlagsvärlden en njutning att följa med på. I sitt sätt att monetarisera också det smala och ”finlitterära” får den vår svenska allt krassare bokverklighet att framstå som snäll och idealistisk.

Ändå, hur välmatad och perfekt konstruerad och oerhört välformulerad – elegant överfört till svenska av Julia Gillberg – den än är, efter några hundra sidor börjar ”Yellowface” gå på tomgång. Den är inte tillräckligt provocerande i sin vilja att krafsa hål på de identitetspolitiska poser som kulturvärlden lärt sig tjäna pengar på under det senaste decenniet. (Även om det nu kanske slutat vara lukrativt att låtsas vara woke?) Inte heller tillräckligt spännande i själva sin intrig, eller på djupet berörande i porträttet av June Hayward.

Twisten är att Athena dör när June är hemma hos henne, en ren olycka. Men det som sedan sker, att June lägger vantarna på Athenas ofärdiga manus, skriver klart det och ger ut det i eget namn, helt med flit, även om Kuang skickligt skriver fram alla lögner som June berättar för sig själv för att göra handlingen legitim.

Att hon sedan också, på förlagets anmodan, tonar ner sitt helamerikanska ursprung genom att twerka sitt namn och kalla sig sitt fulla förnamn med sitt mellannamn som efternamn och blir den etniskt svårdefinierade Juniper Song, gör förstås inte saken mindre komprometterande.

Men mer än en berättelse om en identitetspolitisk scam är ”Yellowface” en historia om misslyckande. Om att inte vara bra nog men inte ha modet att ge upp, utan klamra sig fast vid varje halmstrå, även om det är alldeles uppenbart att det bara kommer att leda till långt större olycka.

Och det är underhållande, smart och insatt, med en rättfram attack på alla sidor av den cirkus identitetspolitiken delvis reducerats till. Men till sist blir ”Yellowface” alltför mycket en produkt av samma sorts litterära ekosystem som den kritiserar. Mångordig, detaljrik och intrigdriven kryddad med lite lagom satir, lite lagom edge, lite lagom berörande, som skriven för att kunna tillfredsställa varje hyfsat beläst person på jakt efter litterär underhållning, och därmed inte riktigt vass nog för någon.