Turkiska Tezer Özlü har hittills varit okänd i Sverige. Förhoppningsvis kommer Weylers utgivning av hennes roman ”Barndomens kalla nätter”, klanderfritt översatt av Burcu Şahin, ändra på det. Det är en bok som förtjänar att nå en stor svensk publik och som jag som läsare känner mig tacksam att få ta del av.

Titeln är egentligen det enda som är dåligt. Det finns något intetsägande och abstrakt över ”Barndomens kalla nätter” som gör den svår att hålla i minnet. Den är dessutom irrelevant, boken innehåller visserligen ett antal scener från berättarjagets barndom, men det är fortfarande livet som vuxen som är i fokus.

I en recension från Los Angeles review of books jämförs boken med Annie Ernauxs ”Åren”, och visst finns det likheter i berättandet om hur ett land förändras genom filtret av en ung kvinna: ”Det är en vårdag 1971. En underlig vår. Varmare än det brukar vara. Politiska händelser skakar hela landet. Händelser jag aldrig kommer att förstå helt och hållet”, skriver Tezer Özlü angående militärkuppen och det efterföljande kaos som präglade Turkiet just 1971.

Men under läsningen går mina tankar oftare till Lea Ypis ”Fri” och till Sylvia Plaths ”Glaskupan” än till Annie Ernaux. Det är Tezer Özlüs egna och mycket känsliga blick på världen man får ta del av snarare än kollektivets. Det handlar om ett jag som flyttar från landsbygden till Istanbuls fattiga kvarter där hon bor i en trång lägenhet med sin militärvurmande pappa, sin mamma, sina syskon och en farmor som rabblar ”Gud är stor” till och med i sömnen.

Hon växer upp och träffar män som visar henne Istanbuls nattliv och intellektuella kretsar. Världen vecklar ut sig för henne, drömmarna och tankarna tillåts vara stora och vilda, fram tills ett självmordsförsök som gör att allt stannar upp.

Jaget blir inlagd och behandlas med elchocksterapi, vilket upplöser hennes uppfattning om sig själv, världen, tiden och minnena. Tezer Özlü skriver angående elchockerna: ”Upplevelsen av en sådan skräckinjagande händelse är som att ha gått ett steg längre än döden.”

Den trasighet som behandlingen orsakar hos jaget återfinns också i bokens form. Kronologin är obefintlig, händelser som till synes är oberoende staplas på varandra och skapar en rytm byggd på förnimmelser snarare än tid. Balsam Karam sammanfattar det fint i sitt förord: ”Att befinna sig i 'Barndomens kalla nätter' är som att vandra genom händelser övergivna av kronologin, vars sammanflätningar spelar större roll än ordningen i vilken de ägde rum.”

Lika oförstående som hon är inför den turkiska statens konservativa nationaliseringsprojekt är hon inför den västerländska kapitalismen

I bakgrunden finns Turkiet och dess politiskt dramatiska 70-tal. Människor demonstrerar och fängslas, människor lever efter religiösa regler jaget föraktar, efter en nationalism hon inte förstår sig på. Men lika oförstående som hon är inför den turkiska statens konservativa nationaliseringsprojekt är hon inför den västerländska kapitalismen och dess platta drömmar om bilar, båtar och vackra hus: ”Det finns de som försöker leva som prinsessor, som om staden var deras eget Monaco. Men deras värld intresserar mig inte överhuvudtaget.”

Eftersom boken är autofiktiv, lägger Tezer Özlüs eget öde ett ytterligare mörker över berättelsen. Sex år efter att ”Barndomens kalla nätter” gavs ut dog författaren, 42 år gammal, i sviterna av bröstcancer.

Innan det hann hon ändå, åtminstone tillfälligt, hitta en plats där hon var lycklig. Det är rörande att läsa bokens sista del, där jaget blir frisk, går upp i kärleken och i den hittar ett större syfte: ”Meningen med världen måste vara skälvningen som kommer från två människor som håller om varandra.”

Just den frasen är dramatisk och storslagen, men Tezer Özlü berättar annars med en trygg saklighet, en detaljrikedom och förmåga att se hur även de mest hopplösa stunder rymmer plats för humor. Det är en pärla till bok jag kommer bära med mig länge.