Frankensteins monster av Kristina Lugn-delar

När en Kristina Lugn-pjäs spelas brukar man veta ungefär vad man kommer att få. En Lugnsk blandning av socialstyrelsen och stjärnfall, av vardag och svindel, i kammarspel med en unik underskruv. Världen sett genom den melankoliska humoristens ögon med särskilt blicken för mödrar och döttrar och kvinnorna i beige poplinkappor som tryckt undan vrålen inom sig. 

Men när Mellika Melouani Melani, som gjorts sig känd för sina experimentella och expressionistiska operauppsättningar, tar sig an en hel radda av Kristina Lugns texter och sätter samman dem till en remix på Dramatens stora scen, då händer något annat, något mycket mer bombastiskt. En vansinnig mässa för de vingklippta kvinnorna, besvärjelse och ett sammanbrott i ett, där kvinnokroppens fängelse exploderar ut i intet. 

Pjäsen ”Titta en älg” är bara en del av materialet som Melouani Melani har använt sig av. Byråkraten Ogebratt möter Karlsson och Larsson på en tågperrong, de vill alla flyr ut ur sig själva, liksom Lillemor som hela tiden försöker skjuta sig med sin make Haralds jaktgevär och han håller galna kvinnor fångna. 

Allt medan barnen ropar efter mamman som går under träden.

Problemen uppstår när hon vill tvinga fram en sammanhängande berättelse ur dem

Det är i ett landskap av Kristina Lugns ord som de rör sig i, men det är något av ett Frankensteins monster som Mellika Melouani Melani skapat. Hon har sytt samman kroppsdelar från Kristina Lugns författarskap som egentligen inte hör ihop och det är väl okej, problemen uppstår när hon vill tvinga fram en sammanhängande berättelse ur dem. Då blir det skevt på fel sätt, en dissonans utan konstnärlig fruktbarhet, man tror inte på historien men tillåts inte heller helt släppa sargen.

Men alldeles ljuvligt blir det å andra sidan när föreställningen gör just det, släpper taget och ballar ur. 

Huvudrollen spelas av några av de mest egensinniga och briljanta av Dramatens fasta ensemble. Lotta Tejle, Ellen Jelinek, Rebecka Hemse och Marie Richardson, och dessutom Sanna Sundqvist. Deras mimik och deras sätt att föra de mest knasiga repliker genom kropparna och få fram både det absurda och djupt igenkännbara i dem är fenomenal, man vill inte sluta titta på dem. 

Musiken av Mikael Karlsson spelar stor roll, scenografin är satsig och rolig med hela tåg som rullas in. En kör (Stockholm city voices) av vitklädda kvinnor – de övergivna brudarna som fångats in av Harald, all ondsint manlighet personifierad – slår följe med ensemblen, vissa monologer sjungs istället för att talas på ett helt brechtianskt sätt och överlag är det en regi som skapar det stora rummet med de stora gesterna och visuella intrycken – ofta storslaget och knäppt. 

Jag gillar det kaos som uppstår när ursinnet tar över.

Så ”Titta en älg” blir ett stökigt, krängande allkonstverk och det är härligt, men chansen till nyanser går också förlorad, den stilla underskruv som kan blotta bråddjupen, de syns inte genom allt bråte. 

Men, jo, jag går upplyft från premiären på Dramaten, från ett brölande vrål stiget ur kvinnokroppar som inte längre väntar i sina brudklänningar.