Det är stumfilmsestetik och stram knasighet som strax bryter ut i tysk dekadent kabaret, skiftar mot expressionism, darrar till i vemodig film noir, och sen hinner gå bananas igen några gånger innan kvällen är slut. 

Den amerikanska teatergiganten Robert Wilsons ”Dorian” invigde Göteborgs dans- och teaterfestival – en prestigeföreställning för festivalen. Och det är crazy snyggt, oerhört musikaliskt och med ett gehör för det exakta i varje uttryck – i form, musik, rörelse, replik – blir det ett oemotståndligt allkonstverk, lika mycket bildkonst som teater, den sorts scenkonst som gjort Wilson till en ikon där form är mer än handling.

Det handlar om den Dorian Gray som Oscar Wilde skrev sin roman om, men inte bara. 

Det är svårt att föreställa sig en bättre bild av vår tid än ”Dorian Grays porträtt”, med dandyn som var så skräckslagen för att förlora sin skönhet att han låter ett porträtt av honom åldras i hans ställe.

Samtidigt tar han till sig insikten om samhällets förljugenhet och kastar sig loss från dubbelmoralen, lever helt utan moraliska hänsyn och låter porträttet ta allt det fula, medan han med sin fagra och oskyldiga nuna är fortsatt älskad av alla som möter honom.

Det där med den yttre personan och vägran att ta något som helst ansvar för det som inte syns utåt.

Att vilja göra världen vacker med sig själv som främsta medel och samtidigt vara medveten om att man då alltid också gör den ful

Det är härligt stoff att spinna på, och nu har Robert Wilson tagit Dorian Gray och låtit honom smälta samman med Oscar Wilde själv och hans tid i fängelse när han straffades för otukt, och en av den excentriske konstnären Francis Bacons mer flippade berättelser om sitt liv. En historia han återgivit i sin självbiografi där han ertappar en inbrottstjuv i sin ateljé men istället för att ringa polisen målar hans porträtt och inleder en kärleksaffär med honom.

Dessa svindlande berättelser blir en föreställning om konstnärsmän, oändlig självkärlek och nästan lika gränslös kreativitet, att vilja göra världen vacker med sig själv som främsta medel och samtidigt vara medveten om att man då alltid också gör den ful, med den oförmåga till kärlek som kommer med en redig dos nascissism.

Det är fåfängan, begäret, den obändiga livsviljan och hur den kan gå hand i hand med brutaliteteten – skaparlustan och förstörelsen två sidor av samma kraft.

Hela tiden är det bara Christian Friedel på scen i samspel med Wilsons scenografi och suggestiva ljussättning. 

Han är otrolig att titta på och behärskar sin röst till fulländning, från djupa, skrovliga morranden till en strykarkatts jamande. Inte minst i musiknumren briljerar Friedel, som också är verksam som musiker. Det är bitvis rätt monotont, nästan mässande, upprepande, ett tag känns det stumt men efterhand väver det en magisk kokong över upplevelsen, vi kliver in i det Wilsonska rummet och godtar det som sker där. 

Det är mer som att vara inuti ett konstverk mer än att följa en föreställnings dramaturgiska kurva, och det är faktiskt ganska så underbart.