Jag har läst allt Mirja Unge skrivit sedan debuten ”Det var ur munnarna orden kom” från 1998 och älskat nästan varenda bokstav. Hennes oerhörda känslighet för just hur orden kommer ur munnarna. Med lojaliteten djupt förankrad i barnen och de unga, levandes på den sortens skitiga, råa landsbygd som fått ersätta idyllerna i den svenska litteraturen.

Våld, övergrepp, ordkarghet. Tonårskillar med händer som tar sig vilka friheter som helst och en vuxenvärld som i bästa fall tittar bort, i värsta fall sanktionerar. Föräldrar som är inkapabla att axla rollen, eller skiter i det. Unges värld är mörk och berättas med en säregen intensitet. Ett flöde av ord som följer bara sin talares logik, ingen annans. Med direktkontakt med rösterna som tillhör de utsatta flickorna, utsatta men aldrig trasor, aldrig stereotypa offer eller så, bara människor av kött och vilja som kränger sig i smutsen och vill något annat. Skeva och aviga och levande.

Den nya romanen ”Hundnätter” bärs av allt detta, tematiskt ligger den nära hennes tidigare böcker. Inte minst den senast, ”Jag går och lever” som var som ett enda långt resande till uppåtstående för Tove, trots allt som vill hålla henne nere, övergreppen, pappasveket, all skit, med skrivandet som den spricka där ljuset kommer in.

De har blivit män med ölmage och nu styr de banken, politiken, näringslivet, hela byn men deras syn på kvinnor och vilken rätt har att göra vad de vill med kvinnors kroppar är intakt.

Här handlar det om en hemvändare, Nadja som kommer tillbaka till föräldrarnas gård i byn många år efter att de flyttat därifrån, gett upp sitt gröna vågen-projekt och blivit stadsbor igen. Nadja far hem med vaga planer, dunkla drivkrafter, hon vill som bara finnas någonstans, men byn är en hård plats att finnas på.

Här råder samma snubbar som en gång var Nadjas förövare på en tonårsfest som ”spårade ur” på det vidriga sätt som tonårsfester kunde spåra ur utan att någon riktigt brydde sig, decennier före metoo. De har blivit män med ölmage och nu styr de banken, politiken, näringslivet, hela byn men deras syn på kvinnor och vilken rätt har att göra vad de vill med kvinnors kroppar är intakt.

Men nu är det inte Nadjas kropp som finns i deras fokus utan unga flickor, bland annat de trasiga som Nadja tar hand om på hemmet där hon jobbar.

Det är en riktigt vidrig och väldigt mycket en Mirja Unge-historia, en nattsvart skildring av hur patriarkatet verkar i slutna världar, i byar där en egen lag råder och egna normsystem styr människors agerande.

Och ja, det går inte att värja sig, många scener stannar kvar långt efter läsningen, jag behöver tugga i mig dem långsamt, steg för steg inse att de ligger svindlande nära det som verkligen sker barn som ingen skyddar ute i den verkliga världen. Att män tar sig rätten och att kvinnor blundar.

Nadja är också en bara halvhjärtat ”god” romanfigur, hon hasplar ur sig några kvävda läten till protest, mer än så mäktar hon inte med, alltför insyltad i bylogiken.

Men, jag kommer aldrig riktigt så nära denna berättelse som jag gjort Mirja Unges tidigare. Jag får för mig att hon velat skriva en ”riktig” historia den här gången, en tydlig intrig. Rösten, den insisterande och så in på bara skelettet nära, har fått stå tillbaka och jag saknar den.

Jag kan också se hur det kan vara ett konstnärligt avvägande att avstå från intimiteten denna gång för att låta denna ännu grymmare berättelse göra sin verkan utan några filter. Här finns inga verkliga sprickor för ljuset, det glimmar till men öppningen stängs raskt igen, hopp är en farlig sak för en kvinna som Nadja. Som är oförmögen till något annat än att ge upp.

Men något hackar i framställningen, kantigheten i karaktärerna när de betraktas från detta avstånd gör dem lite stumma, diffusa, svåra att riktigt få syn på. Mer än att de rör sig över något slags bottenfruset landskap där inga relationer kan slå några rötter, allt är bara vassa kroppar som knuffas och det är ändå hjärtskärande sorgligt i sig