Det finns så mycket smärta mellan pärmarna i Leslie Feinbergs queera klassiker att läsningen ofta känns som en fysisk spark i magen.
Som när ett gäng äldre butchar tvingas klä sig i klänning för att få närvara på sin väns begravning, de otaliga scenerna när huvudpersonen och hens likar pressas ner i asfalten av polis, förnedras och fängslas, eller ser sina vänner begå självmord efter hån av könsuttryck och sexualitet. Att gång på gång höra orden som fråntar ens mänsklighet: ”Är det en kille eller tjej”.
Titelns ”Stone butch blues” beskriver hur en människa blir av sådana ändlösa kränkningar: förstenad, avtrubbad och ensam. En själ med bluesens blåtoner som ofrivilligt soundtrack.
Men här finns också den queera gemenskapen, värmen mellan de som samhället spottar på – som genom åren fått generationer av läsare och aktivister att känna igen sig och organisera sig för HBTQI-rättigheter.
Romanen från 1993, som kallats ”den viktigaste bok du någonsin kommer att läsa” är en tidig och detaljerad skildring av könsdysfori av författaren som beskrev sig själv som “antirasist, vit, arbetarklass, sekulär anti-sionistisk jude, transperson, lesbisk kvinna och revolutionär kommunist”.
Feinberg, uppväxt i uppväxt i Buffalo, New York, gjorde boken tillgänglig gratis online innan sin död 2014. Berättelsen skulle spridas till så många som möjligt, oavsett deras ekonomiska resurser. När den nu för första gången ges ut på svenska – en sann kulturgärning – är det i översättning av Ylva Emel Karlsson. Den snygga formgivningen har gjorts av Rasmus Eo Clarke, som matchat romanens brutala innehåll med svarta marginaler på sidorna och ett omslag som ska påminna om huvudpersonens sköld mot omvärlden – en ärvd läderjacka.
Genom sitt fiktiva alter ego Jess Goldberg berättar Leslie Feinberg om ett liv först som lesbisk butch i Buffalo, senare transperson i New York, och den psykiskt tunga kampen att navigera i en värld som ständigt marginaliserar och osynliggör den som bryter normer. Det handlar också om att förstå sig själv: vem är jag, när jag inte känner mig hemma varken i kategorin kvinna eller man? Var finns en plats för mig?
Ibland får översättningen mig att hicka till: ”Men herrejösses, ta det lugnt”, ”Kör i vind”. Befinner jag mig i en pilsnerfilm? Andra meningar innehåller onödigt otympliga uttryck som stör flytet: ”That dashed our hopes of taking a vacation together” har exempelvis blivit ”Det kväste vårt hopp om en gemensam semester”. Varför inte ”krossade”? Men över lag speglar översättningen originalets enkla och direkta språk när den följer huvudpersonen Jess uppväxt i 50-talets amerikanska konservativa småstadsmiljö, präglat av binära könsroller och homofobi.
En hjärtskärande roman om att välja mellan döden eller att köpa manliga könshormoner från en kvacksalvare
Efter att föräldrarna skickat sitt barn till en psykiatrisk institution flyttar Jess hemifrån och hittar som tonåring sitt första hem i queera barer där butchar och femmes samlas för att umgås, ragga och tjafsa. Den unga butchen har sex första gången, träffar sina första stora kärlekar och börjar senare jobba inom industrin och flyttar till New York. Berättelsen om kön och sexualitet kopplas effektivt samman med klasskampen, och skildrar engagerande hur en allt mer förtvivlad Jess tvingas tackla multipla förtryck.
Som författaren själv skriver i sitt efterord: ”Det är så verkligt att det blöder”.
”Stone butch blues” är en hjärtskärande roman om att välja mellan döden eller att köpa manliga könshormoner från en kvacksalvare för att känna igen sig i spegeln, om att bli dumpad av den stora kärleken för sitt könsuttryck och att ändå aldrig sluta drömma om att hitta sin plats. Att upptäcka att allt i livet inte löser sig bara för att man börjat ”passera” som man, och att fortsätta leta svar.
Det är också en djupt berörande berättelse om hur svårt det är att hitta en partner när hjärtat är sargat, både hos en själv och den man förälskat sig i. Hur det ibland blir omöjligt att nå fram till varandra genom det förvirrade, rädda och förstenade.
Precis som sin huvudperson Jess drömde Leslie Feinberg om att accepteras, inte bara inom gayvärlden utan också på arbetsplatser, på gatan och av sina medmänniskor. Det borde inte vara för mycket begärt. Att få leva. Att få försöka förstå sig själv utan att bli spottad på.
När huvudpersonen mot slutet av romanen hittar en sådan gemenskap går det att andas igen. För första gången lättar ensamheten.
