Anna Berg – eller Annaus Montanus som hon profilerat sig som i offentligheten – är protagonisten i Stockholms stadsteaters nya uppsättning ”Härlig är jorden”, där regissören Viktor Tjerneld tolkar fritt utifrån den dansk-norska dramatikern Ludvig Holbergs pjäs ”Erasmus Montanus” från 1723.

Holbergs pjäs har närmast glömts bort i en svensk kontext. Innan regissören Viktor Tjernelds ”Härlig är jorden” hade ”Erasmus Montanus” inte satts upp i Stockholm sedan Dramaten gjorde det 1922. Det finns förklarliga skäl till det, pjäsen är på många sätt extremt otidsenlig. Men så lever vi också i en otidsenlig tid, mer lik det sena 1700-tal där Holberg placerat pjäsen än man först kan tro.

Den hårdragna grundkonflikten i ”Härlig är jorden” handlar om frågan ifall jorden är platt eller rund. Anna (spelad av Rebecca Plymholt), som efter fyra år av studier och karriär i Stockholm, återvänder till den landsbygdshåla hon är uppvuxen i, ser det som sin plikt att pracka på släkten sina nya ideal. Religion är sunkigt, lika så komjölk. Att familjen litar på bygdens ”lärde man” Per Klockare är skandal, han talar ju inte ens riktig latin!

Annas släkt, framför allt hennes pappa (spelad av Sven Ahlström) och farmor (spelad av Elisabet Carlsson), bemöter henne med kompromisslös kärlek. De kan inte tro på kunskaperna hon har med sig från Stockholm, men de respekterar henne ändå och byter ut komjölken mot getmjölk i pannkakorna. Problemet är att det inte räcker. Anna har en mycket irriterande tendens att ta varje diskussion, även om diskussionen råkar inträffa på systerns förlovningsfest eller när någon ligger för döden.

Som publik vrider man sig av sekundärskam och drabbas av en stark vilja att sätta munkavel på Anna så att hon slutar skapa så oerhört dålig stämning. Vad spelar det för roll om hennes familj tror att jorden är platt? De älskar ju henne och har saknat henne något oerhört under de fyra år som gått sedan hon flyttade.

Men lika mycket vrider man sig av skratt. Pjäsen är så rolig att det stundvis är svårt att höra replikutväxlingen på grund av det höga flabbandet från publiken. Humorn, som bygger på stereotyper om präktiga nollåttor och okunniga lantisar, träffar brett och tillgängliggör teatergenren som annars kan ha betydligt mer seriösa anspråk. Även om det stundvis blir för studentikost med latin-skämten och lite väl klyschigt kring hur långsamt allt går på landet, så är pjäsen en solklar höjdpunkt i den mörka teaterhösten.

Scenografen Christian Albrechtsen har gjort ett mycket effektivt och kraftfullt jobb med en stor, snurrande väderkvarn placerad mitt på scen. Kvarnen fungerar både som symbol för landsbygden, som hem åt karaktärerna, och som plötslig scen åt ett spontant musikuppträdande och det är just den här typen av scenlösningar som tillsammans med ljus och ljud kan göra teatern till en helt unik uttrycksform.

Men pjäsens styrkabygger framför allt på skådespelarna, som tar sig igenom de fyra akterna med en dedikerad gestaltningslust. Inte minst Rebecca Plymholt som i rollen som Anna (eller Annaus) lyckas skapa stark närvaro, ständig publikkontakt och hög igenkänning.

Oavsett om vi talar om böcker, film eller teater är det sista som händer ofta det som snabbast glöms bort. Att skapa ett effektfullt och minnesvärt slut är svårt, men ”Härlig är jorden” lyckas med bravur. När ridån faller, faller också tårarna, och den sista, brutala scenen är något publiken kommer bära med sig i lång tid framöver.

Det här är en pjäs som går att rekommendera till alla. Den rymmer en folklighet som ofta saknas på svenska scener, men lyckas samtidigt behålla både udd och kvalitet.