Ludde Hagberg gör en darrande, krängande Raskolnikov som slits mellan de höga idealens övermänniskosyn och det egna egots rop på att manifestera sig som något extraordinärt, och det mänskligt sårbara som också finns inom honom.

Med sina rötter i dansen låter han hela den inre striden ta plats i kroppen, ett darrande lillfinger, eller en promenad upp för undersidan av en trappa, det är en kropp som kränger mellan det storslagna och det vettskrämda.

Det är lätt att dra starka trådar mellan det moraliska dilemmat som den unge studenten genomlider och de ”nya” strömningar som vår tid präglas av

Det är en annan sorts Raskolnikov än den vi brukar se, mindre ryskt anemisk och 1800-talsmässigt utsvulten, men så har också Stenshäll lyft dramat ur sin historiskt fastlåsta position och in i något mer allmänmänskligt. För vad i helvete är det egentligen han står och säger, att han skulle ha rätt att döda för det allmännas bästa? Och varför inger en så absurd idé en känsla av något slags igenkänning? Det är lätt att dra starka trådar mellan det moraliska dilemmat som den unge studenten genomlider och de ”nya” strömningar som vår tid präglas av. I en hyperindividualism där exakt alla strukturella problem reducerats till den enskildes ansvar, vad hindrar en då från att börja se sig själv och sitt överlägsna varande som berättigad att bestämma över liv och död?

Det är på allvar, men det är också roligt, Örebro Teaters ”Brott och straff” präglas av en plastisk lekfullhet som bärs av fler än Hagberg. Jag fastnar särskilt för Malin Bergs oemotståndligt skruvade undersökningsdomare och Linus Lindmans lika vidriga som insmickrande Svidrigajlov, mannen som dyker upp i staden för att gifta sig med Raskolnikovs syster Dunia.

Just den tvisten på historien har i Stenshälls tappning kokats ner och moderniserats till en syster med egen agens som längs vägen ramlar på män som vill kontrollera henne. En inte helt klockren feministisk tagning på sidohistorien, men mindre viktig. Det är en stor styrka att många märkliga sidospår och förvecklingar som kan bluddra bort den som försöker göra scenkonst av alla hundratals sidorna kokats ner. En rad bifigurer är helt enkelt bortskrivna, andra dyker enbart upp i form av talande masker, som ett kollektivets babblande fond.

Men ur dem träder den sorgsne suputen Marmeladov fram, han som super bort sina barns liv och tvingar sin änglalika dotter Sonja att prostituera sig, trots en mask bestående av flaskor blir han verkligt berörande i sin tragik. Och det är genomgående något förunderligt hur dramat kan stillna i allvar mitt i tokerierna, det finns ingen motsättning mellan lek och allvar, tvärtom.

Det är i leken som de förljugna maneren kan skakas loss, där som något äkta kan framträda ur en sliten berättelse.