Boken är skriven av historikern Andrew Roberts, även känd som baron Roberts av Belgravia, och den före detta amerikanske generalen David Petraeus. 

Roberts framstår mest som en typisk britt – förtjust i kungahuset, entusiastisk inför invasionen av Irak och med åsikten att staten Tyskland var ett misstag. Petraeus, å andra sidan, är allt annat än typisk.

I slutet av 1800-talet skrev Friedrich Nietzsche: ”Mot kriget kan man säga att det gör segraren dum”. I Petraeus fall borde det innebära att krigen gjort honom tämligen intelligent. 

Han missade Kuwaitkriget 1991. I stället för att delta i USA:s kanske sista framgångsrika krig blev han av misstag skjuten i bröstet av en underordnad. I stället för att leda trupper i gigantiska pansarslag fick han ansvaret för ”Operation uphold democracy” i Haiti, ett projekt som tyvärr måste beskrivas som ett misslyckande.

Petraeus deltog i Irakkriget som chef för 101:a luftburna divisionen. Efter att Saddams armé slagits i spillror fick han ansvar för att hantera den sunnitiska staden Mosul i nordvästra Irak. Några år efter Petraeus lämnade staden utropade Islamiska staten sitt kalifat från Al-Nuri-moskén i Mosul. Vid den tidpunkten hade Petraeus ansvar för hela operationen i landet, och den så kallade Petraeus-doktrinen skulle stabilisera ett Irak på gränsen till kollaps. Det blev en kamp han förlorade.

Bara en månad efter sitt ursäktande av pojkdödandet erbjöds han jobbet som chef för CIA

I ett slags fall framåt fick han istället ansvaret för hela insatsen i Afghanistan, en position han innehade i bara ett år innan han valde att avgå. 

Beslutet kom efter att en amerikansk attackhelikopter dödade nio afghanska pojkar som samlade ved i bergen. Petraeus tog snabbt på sig ansvaret för händelsen och framförde sina beklaganden, något mycket ovanligt för en amerikansk general. 

Han hann dock inte vara arbetslös länge. Bara en månad efter sitt ursäktande av pojkdödandet erbjöds han jobbet som chef för CIA. 

Efter knappt ett år på sin nya tjänst tvingades han avgå, sedan det uppdagats att han haft en kärleksaffär med kvinnan som skrev hans biografi. Romansens avslöjande involverade handhavande av känslig information, svartsjukedraman och internet-stalkning.

Tyvärr domineras boken av Andrew Roberts tillrättalagda historieskrivning. På de hundratals sidor där Jom Kippur-kriget, upprorsbekämpningen i brittiska Malaya och Vietnamkriget beskrivs, får vi en kortfattad och tendentiös berättelse. 

Liknande analyser kan hittas i vilken bok som helst av Antony Beevor eller Max Hastings: väst gör nästan allt rätt, och när väst gör fel är det antingen politikernas inkompetens eller enskilda befäl och deras bristande karaktär som får skulden. Tendensen att ständigt förminska eller försköna den egna sidans misstag och övergrepp skapar en falsk bild av verkligheten. Till exempel beskrivs kinesisk och sovjetisk krigföring ofta som huvudsakligen bestående av mänskliga vågor som mejas ner. 

Roberts brittiska bakgrund märks tydligt i flera kapitel. Den omfattande brittiska tortyren i Malaya nämns endast i förbifarten, och brännandet av risfält samt tvångsinterneringen av tusentals kineser beskrivs som odelat positivt. 

En annan märklig detalj är hur den brittiska arméns insats i Belfast under ”Operation Motorman” 1972 beskrivs som ett framgångsrikt landstigningsanfall – trots att det varken var en landstigning eller särskilt framgångsrikt. Operationen resulterade i två dödsfall: en 15-åring utan koppling till konflikten som sköts i huvudet, och en obeväpnad 19-åring med koppling till IRA, som sannolikt hade överlevt om han fått vård.

Ett genomruttet projekt som var dömt att misslyckas på grund av att politiker och generaler ljög, var naiva eller saknade grundläggande kunskaper om landet de invaderade

I kapitlet om Irakkriget erbjuds dock en mer bitter och klarsynt analys. Som befälhavare för 101:a luftburna divisionen har Petraeus insikter i misstagen som begicks. Han beskriver ett genomruttet projekt som var dömt att misslyckas på grund av att politiker och generaler ljög, var naiva eller saknade grundläggande kunskaper om landet de invaderade och ockuperade. Tyvärr vågar han inte ställa frågan om krigets övergripande syfte. I stället beklagar han att de amerikanska soldaterna så snabbt kom att ses som ockupanter i stället för befriare, något han menar kunde ha undvikits med en annan doktrin.

Att försöka analysera kriget i Ukraina medan det fortfarande pågår är verkligen modigt. Det är tydligt att kapitlet skrevs under en annan tid, när kriget framstod som mer hoppfullt för Ukraina. Tyvärr görs inget försök till någon djupare analys, vilket är synd. I stället utgår författarna från samma narrativ som förts fram i västmedia sedan den storskaliga invasionen inleddes. Fokus ligger på krigets tidiga skede, Rysslands katastrofala invasionsplan och Zelenskyjs ledarskap – ibland på ett sätt som mer hör hemma i kvällstidningar än i en bok om krigföringens utveckling. Som när de återger berättelsen om hur ryska mordkommandon två gånger försökte storma Zelenskyjs bostad, och personalen beväpnade sig med automatkarbiner. Utan att ifrågasätta sanningshalten i den spektakulära historien så fyller den ingen funktion i en bok som vill beskriva krigets utveckling. 

Och deras analys av Rysslands ”besatthet” av Bakhmut har inte åldrats särskilt väl; idag menar de flesta analytiker att Ukrainas hårda försvar av staden var ett misstag. Ukraina satte in flera av sina bästa förband i den blodiga försvarsstriden och även om slaget var mycket kostsamt för ryska krigsmakten så offrade de framförallt en förbrukningsvara: legosoldater från Wagner.  

Boken fungerar utmärkt som uppslagsverk för att få en övergripande inblick i hur olika krig förändrat krigföringens karaktär. Tyvärr erbjuder den inga nya insikter eller revolutionerande perspektiv. Utöver kapitlet om Irak tar den inte ut svängarna mer än någon annan populärvetenskaplig bok i ämnet. Boken är som bäst där Petraeus är som mest bitter. Därför önskar jag mig verkligen en bok om hans otrohetsaffär.