Därför är jag lite förvånad över att boken ”Ånger” av Carolina Jemsby och Karin Mattisson försöker hävda att man avslöjar något unikt och dolt i den nya boken som driver samma teser som författarna själva drivit i ett antal tv-program kring transfrågan, bland annat det omdebatterade ”Transbarnen” (2021).

”Ångradebatten” är lika gammal som de medicinska ingrepp som gjorts med hormoner och operationer sen 1960-talet. När människor tar så stora och drastiska beslut om att ändra sin identitet men också sin kropp så långt det går, vore det konstigt om inte besluten i en annan tid och i en annan situation kan kännas fel.

Det nya i transvården är inte att beslut kan vara fel utan att nya metoder tagits fram för unga som lever i fel könsidentitet. Och att det handlar om betydligt fler individer som söker vård.

Med mediciner kan puberteten nu fördröjas för att – i bästa fall – ge unga och föräldrar tid och stöd att i lugn och ro pröva frågan. Eftersom alla mediciner som påverkar våra hormoner också har biverkningar (se bara på de återkommande skandalerna kring olika typer av p-piller) så ska sån vård givetvis granskas noga och kritiskt. 

Det finns inga enkla ”lyckopiller” heller i denna fråga. 

Boken ”Ånger” visar det med ett förfärande exempel på en ung person som tack vare slarvig vård får pubertetshämmade medicin i fyra år (man ska inte ge mer än ett eller max två år) och hur den här orimliga medicineringen ger personen allvarliga biverkningar och skador för livet. Föräldrarnas fasa är självklar, det här är ett klart fall för Lex Maria där läkare gjort något man inte ska göra.

Boken skildrar hur transvården globalt och lokalt anammat den nya metoden att hantera det som kallas könsdysfori – äntligen ett hjälpmedel som verkar funka. Men efter ett tag hörs de kritiska rösterna från andra läkare och allt visar sig vara mer komplicerat än vad några (kanske framförallt läkemedelsbolaget) hoppats på.

Nya råd tas fram och transvården blir säkert förändrad och utvecklad framöver på grund av nya krav från både internationella och svenska myndigheter.

Så vad är det stora avslöjandet?

Bara om man har åsikten att människor med diagnosen könsdysfori inte ska få hjälp och vård så finns det anledning att upprört propagera.

Men boken säger inte det, den tar överhuvudtaget inte ställning för hur dessa tusentals människor ska få stöd och hjälp, det blir ett slag i luften som inte hjälper transpersoner överhuvudtaget.

Jag har därför svårt att förstå poängen med boken. Det finns ju politiska krafter som är emot all transvård överhuvudtaget, kristna extrema rörelser, politiska högerkrafter, konservativa ”familje”-rörelser. Men författarna tar inte uttalat ställning för det, även om argumenten och exemplen ibland känns igen.

Så vad vården och politiken ska göra åt det faktum att många lever sina liv sökande efter en annan identitet än den man fått från födseln förblir en obesvarad fråga.

Personligen tycker jag det är lite fegt att skriva i ämnet utan att ta upp och kritiskt diskutera själva idén om tvåkönssamhället.

För problemen kommer ur det systemet.

Och ingen lösning fungerar om man inte tar tag i det.