Den nu 69-åriga Barbara Kingsolver, en sedan länge betydligt mer omhuldad författare i USA än här, skriver alltid med ideologiskt uppsåt, en uttalad politisk agenda.
Det går utmärkt att läsa hennes senaste roman, ”Demon Copperhead”, som ett desperat skri efter ögonblickliga empatiska åtgärder mot USA:s sociala orättvisor.
Det är något av hennes signum.
Titelns Demon Copperhead och bokens ciceron – egentligen döpt till Damon Fields – föds i en husvagn i Appalacherna i Virginia till en missbrukande tonårsmamma och en redan bortgången och väldigt rödhårig pappa vars smeknamn, Copperhead, sonen ärver.
”Lille Copperhead” slussas in i det korrupta amerikanska fosterhemssystemet som effektivt förvandlar honom till en fullfjädrat välartikulerad cyniker redan vid 10 års ålder. Så gott som varje mening han yttrar har en djupt nihilistisk – men också underhållande – knorr eller i alla fall klang.
”Demon Copperhead” gavs ut i USA senhösten 2022, året därpå tilldelades den Pulitzerpriset och nu kommer den i svensk översättning av Sofia Nordin Fischer som tandagnisslande, men med den äran, har fått tampas med – känns det som – en strid ström av ganska svåröversatt sydstatsslang.
Som bokens titel med all önskvärd tydlighet indikerar har Kingsolver haft Charles Dickens viktorianska bildningsroman ”David Copperfield” som förlaga. Men verkligen inte bara lite generellt; ”Demon Copperhead” följer minutiöst Dickens verk.
Det jag uppskattar med detta är hur jag – det inträffar ju alldeles för sällan! – med jämna och tidskrävande mellanrum får gå till bokhyllan, leta upp mitt exemplar av ”David Copperfield” och bläddra, stryka under och vika hundöron. Allt medan jag, helt allena, brister ut i igenkännande nickar och sådana där överlägsna små skratt som låter som bar jag monokel. Precis så där som kritiker och författare porträtterades på TV förr. Oftast i svart polotröja.
Sakta utkristalliserar sig tematiken: fattigdomen och opiodkrisen i världens rikaste land
De satiriska överdrifter som karakteriserar Dickens tvetydigheter lyser dock med övertydlig frånvaro. I Kingsolvers version är de ersatta av ett rasande ordflöde, inte det minsta dubbelbottnat, bara detaljrikt klargörande. Trovärdigt, ja, men bitvis plågsamt bokstavligt. Det engelska ordet earnest saknar en lika illustrativ fullgod svensk motsvarighet; något som är earnest kommer liksom inlindat i jordighet, mylla och ett gammaldags lantligt äkthetsintyg. En förhöjd uppriktighet, kryddad med obligatorisk mustighet och en ”Jägarna”-attityd i flanellskjorta.
Dickens inflytande skrivs, om än bara i förbifarten, även in i Demons unga liv när han – aningen överraskande – får läsa Dickens i skolan och konstaterar hur Dickens – ”både död och utlänning” – lika gärna hade kunnat vara från dagens Appalacherna.
Sakta utkristalliserar sig tematiken: fattigdomen och opiodkrisen i världens rikaste land. Ju längre in i missbruket ”Demon Copperhead” – både huvudpersonen och romanen i sig - når, desto mer bleknar viljan att jämföra boken med dess förlaga.
Jag glömmer helt enkelt bort det. Även om jag, rent intellektuellt, förstår att romanen inte har slutat vara en skalenligt exakt uppdatering av originalets händelseförlopp och ymniga persongalleri. Men av ren viljestyrka blir detta högst sekundärt och blott en överkursbonus för det fåtal som eventuellt väljer att läsa ”Demon Copperhead” enkom med syftet att jämföra den med förlagan.
Det är när romanen – inte helt olikt tv-serien ”Dopesick” - börjar nysta i opiodkrisens uppkomst och dess så paradoxalt gynnsamma förutsättningar i senkapitalismens tidevarv, som ”Demon Copperhead” blir både lika spännande som genuint relevant.
Copperhead får personifiera en kuvad underklass som användbar kollektiv syndabock för bibehållandet av ett fullkomligt trasigt ekonomiskt system
Kingsolver kryssar sig framåt genom sin, milt uttryckt, dramatiska berättelse i ständig konversation med Dickens (samt även med – bland andra – JD Salinger och Mark Twain). Men det är aldrig något som ställer sig i vägen vare sig för läsaren eller Copperheads oändliga resa genom de flesta former av sitt hemlands institutionaliserade misär.
Copperhead får personifiera en kuvad underklass som användbar kollektiv syndabock för bibehållandet av ett fullkomligt trasigt ekonomiskt system, iscensatt av en liten ekonomisk elit. Det är bilden man tar med sig.
Vägen till den insikten sker genom en upphöjd socialrealism deluxe som inte väjer för något; ingen upplevelse är för hemsk för att inte beskrivas in i minsta solkiga eller sorgliga detalj.
Men det visar sig vara värt att bita ihop och långsamt låta sig uppslukas av det nästan 600-sidiga formexperimentet, som, är det nog på sin plats att påpeka en sista gång, inte alls behöver läsas som ett sådant.
