2023 publicerades en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Svensk sperma säljs utomlands utan föräldrars vetskap”. I den berättas om hur barn som kommit till via donerade spermier – på grund av den oreglerade handeln mellan företag i olika länder – kan ha upp till 50 halvsyskon utan att veta om det.
Jag minns att jag läste den där artikeln, förvånades och förfärades litegrann. Förvisso är det en sådan där grej som det egentligen inte är något större fel med – ska man ha ett system med spermadonationer är det självklart att barnen får halvsyskon i andra familjer, om det är fem, tio eller femtio borde inte spela någon roll – men det känns fel.
Massproduktion av ungar, är en tanke som spontant dyker upp i huvudet. Dessutom: om barnet, när det är tillräckligt gammalt, vill undersöka sin härkomst, blir det snårigare och förmodligen mer skärrande ju större antalet bröder och systrar är.
I norska Tina Åmodts roman ”Den andra mamman” läser huvudkaraktären Silje Marie samma DN-artikel, och blir betydligt mer omskakad än undertecknad. Inte särskilt konstigt, tillsammans med sin fru Helene har hon två söner med olika anonyma donatorer, och en dag träffar hon en kvinna med ett barn som ser på pricken ut som den ene. Och som också fått barn via donator.
Att hennes kids kan ha okända halvsyskon är Silje Marie förvisso medveten om, men inte hur många, och det slumpartade mötet gör dessutom allt så mycket mer verkligt. Utan sin frus vetskap börjar hon umgås med kvinnan, och snart har hon krånglat in sig i ett nät av halvsanningar och sina egna tvivel.
Allt blir dessutom än mer komplicerat på grund av det faktum att huvudpersonen redan har svikit sin partner en gång – otrohet – samt noja över att hon älskar sin ene son mer än sin andre. Den förste är nämligen hennes rent biologiskt, medan lillebrodern är hustruns.
Så fort jag lägger ner boken vill jag plocka upp den igen, dyka djupare ner i Silje Maries hjärna
Med undantag för ett par av bokens många korta kapitel berättas detta komplicerade drama i jag-form. I romanens nu håller en ensam Silje Marie på att rensa den villa hon och Helene har köpt utan att inse omfattningen av vare sig renoveringsbehovet eller den kris deras äktenskap befinner sig i.
De första sidorna känner jag mig lite oroad. Ska det här bli ännu en av alla jag-romaner om medelklasslivets våndor? Men ganska snart går det upp för mig att så inte alls är fallet.
”Den andra mamman” är en alldeles lysande roman. Karaktärerna är så skarpt skildrade att man baxnar, och intrigen väcker frågor om föräldraskap, tvåsamhet, och vad det innebär att vara människa.
Så fort jag lägger ner boken vill jag plocka upp den igen, dyka djupare ner i Silje Maries hjärna; förundras över nya delar av det 5 000-bitarspussel till romankaraktär Åmodt har lagt upp på bordet.
Att hennes återhållsamma men klara stil – fint översatt av Helena Hansson – gör varenda mening njutbar skadar förstås inte heller.
Slutet är lite för enkelt och Hollywood-smetigt för en roman av den här klassen. Men när allt annat är så otroligt skickligt utfört kan jag bjuda på det.
