Förslagsställaren Olof Hyltén-Cavallius, var en välrenommerad etnolog. Han hade trovärdiga rapporter om lindormar hemma i småländska Värend. Berättelserna borde undersökas som vilken annan vetenskaplig hypotes som helst.
Upptäcksresorna gällde vid den här tiden lika gärna de folkliga föreställningarna som Nordpolen. Skansen och Birka låg kulturellt granne med Nobels dynamitfabriker och oljekällor. Alldeles om hörnet lurade Freud och alla de andra utforskarna av människans okända inre kontinenter. Etnologens förslag kunde alltså ses som rimligt.
Några ledamöter i akademin sade ja, men majoriteten röstade ner förslaget. Det blev inga zoologiska exkursioner i jakten på lindormarna och drakarna. Andra vetenskaper fick ta vid.
Berättelser är verkliga. Och berättelser återverkar på verkligheten omkring oss på mångfaldiga sätt.
Detta är den sagolika upptakten till historikern Bo Erikssons bok ”Drakspår” (Norstedts). Den handlar om fiktioner, ett begrepp som vi uppenbart har svårt att hantera.
Drakar finns inte, men berättelserna om drakar har funnits i åtskilliga årtusenden. Berättelser är verkliga. Och berättelser återverkar på verkligheten omkring oss på mångfaldiga sätt. Ibland får berättelserna oerhörd makt.
Drakarna delar existensform med Hamlet och Stephen Kings monster, med Josef K hos Kafka och Pippi Långstrump hos Astrid Lindgren. Varför måste vi tänka bort dem ur världen? Är vårt verklighetssinne ens korrekt inrättat om vi förutsätter att de inte finns?
Möjligen började den här fiktionen växa när folk för mycket längesen fann fossil av utdöda ödlor. Men en trevande start på en historia säger inget om den starkare fortsättningen. En drake växer inte ur en sten. Tillsätt mänskligt liv och fantasi! Och då kan det till och med bli tvärtom – människor växer fram ur en drakes tänder. Mer därom strax. Fiktioner uppför sig inte enligt reglerna, och det är deras främsta argument för att få leva.
När evolutionsbiologerna kommer dragande med att drakarnas skräckbilder ligger lagrade i DNA-spiralen bör man hellre lyssna till historikerna än till suset från mätinstrumenten på labbet.
Jag tror inte på idéer som förs vidare i arvsmassan. Jag tror på människor som berättar. Det var inte de indoeuropeiska generna som förde våra språk till Norden. Det var människor som använde orden när de ville tala om viktiga saker. Som drakarna? De kan ha varit med redan då.
Det som inte ”finns” – fiktionerna – har en historia. Däri har Bo Eriksson förstås rätt. Ibland sneglar han aningen förälskat på naturvetenskapernas drakbilder. Men han förblir tack och lov historiker.
Den mycket snällare kusinen i öster flyger omkring vid kinesiska nyårsfester och vaktar taken på praktfulla byggnader.
Vad är då en drake?
Deras blod är svart. Ingen biolog kan säga emot.
Drakar är fjälliga, har stirrande blick (förr hade de inga ögonlock) och slingriga rörelser. De är jätteormar eller ödlor med manar som liknar hästarnas, och de sprutar eld och gift. De vaktar guldskatter och besegras av hjältar och riddare. De skräms och dör i Storkyrkan i Stockholm och på runhällar lite varstans i Norden. De spelar med i Wagneroperor och ”World of Warcraft”.
De är urbilder av skräck och girighet.
Så ser den klassiska västerländska draken ut. Den mycket snällare kusinen i öster flyger omkring vid kinesiska nyårsfester och vaktar taken på praktfulla byggnader.
Draksläktet är kosmopolitiskt.
Bo Eriksson följer drakarna genom historien. Ibland är han lite för mångordig, men jag förlåter honom gärna. Han har berättarglädje, och han har den bredd som krävs av en modern humanist. Han kan sina klassiker ganska bra, och han behärskar populärkulturen – nog så viktig när det kommer till drakar. Tänk bara på ”Game of thrones”!
Han börjar förstås – allting börjar där – i Tvåflodslandets episka dikter och i dekoren på Ishtar-porten från Nebukadnessars tid på 600-talet f Kr. Den finns idag på Pergamonmuseet i Berlin. De grekiska myternas underbart vildvuxna terräng innehåller många roliga drakar. De vaktar ofta vattendrag, som den best prins Kadmos slår ihjäl innan han grundar staden Thebe. Kadmos stoppar drakens tänder i jorden, som sättpotatis ungefär. Ur dem växer bråkiga soldater. Och berättelsen vindlar vidare på ett sätt som fått oss att tala om ”draksådd” – ett skeende med onda följder på lång sikt.
Den mest kända draken i den grekiska antiken är nog hydran. Om man hugger av dess huvud växer två nya ut. Hydran har blivit ett monster som alla tider ryser inför.
Alla önskar sig en Herakles som kan besegra den.
Den idealdrake jag beskrev nyss är den som börjar bli vanlig fram i kristen tid. Grendel (och Grendels mamma) i ”Beowulfkvädet” – troligen skrivet i Sverige vad än engelsmännen säger – är ännu ett ganska otydligt odjur från folkvandringstiden. Men draken Fafner och hans baneman Sigurd (Sigfrid heter han hos Wagner) börjar likna den drake vi känner bäst. Runristarna älskade motivet.
Nu vaktar draken en guldskatt vilket kan ge en del inspiration åt mindre nogräknade hjältefantasier. Ungefär så här skulle det kunna låta: Drakens skatt är ”de gamla pengarna”. Drakdödaren är entreprenören som slaktar monstret, smälter ner guldet och gör något nytt av det. Till exempel drake på burk. Men då är vi nära den så kallade verkligheten igen – den där burken är förstås en säljande serie på Netflix.
Bo Eriksson har som sagt gott om exempel från den lönsamma populärkultur som nästan älskar ihjäl de gamla sagomotiven – inte bara drakarna.
Skräck säljer som aldrig förr.
Den här boken är rolig och kunskapsrik. Bildmaterialet är fint. Det finns en lista på användbara draksidor på nätet vilket säkert kommer att glädja många. Och man får lust att gå tillbaka till Bo Erikssons tidigare böcker. Han har blivit monstrens främste förkämpe i Sverige, deras Dick Harrison.
Jag kan förstås ha blinkat till under läsningen – jag är ju ingen drake utan ögonlock – och saknas inte ett par drakar? Den minsta och vackraste finns i en Mumin-novell av Tove Jansson.