Romantiken spirar ibland rent mellanmänskligt. Dessutom är det en epok i konstens och litteraturens historia då känslan vann över förnuftet, naturen över kulturen och allt sattes i brand, inte minst solnedgångar bakom bergskedjor.
Och ja, den har haft en liten comeback här på sistone, tidsperioden som älskar emotioner och kanske göder populism med sin vurm för det irrationella, eller så är den bara lite härligt verklighetsfrånvänd i en tid när ingen kan läsa nyheterna utan att drabbas av akut världssmärta.
När frigruppen Lumor, känd för sin nyskrivna dramatik ofta uppdragen ur verklighetens träsk och sitt egensinniga sätt att använda dockor, nu gjort en helaftonsföreställning som heter just ”Romantiken” är det lite av allt det där som spökar på scenen de fått låna av Teater Galeasen på Skeppsholmen.
Inledningsvis handlar Oskar Thunbergs föreställning allra mest om tvåsamheten. Ett slätstruket äkta par i medelåldern ska hålla parmiddag men så dyker bara mannen ur den andra konstellationen upp, kvinnan vill skiljas och har träffat en annan. Med träffsäker tafatthet pratas det runt och bredvid den stora kris den åldrande Antonio nu står inför, med bara sig själv och sina drömmar om den holistiska vägen mot evigt liv kvar. Ja, och så tonårssonen som permanent stängt in sig i pojkrummet för att gejma bort en barndom då.
Allt detta med så hög igenkänning, vardagsrealism med örat tätt mot samtiden, fast spelat med dockor – otroliga dockor skapade av Jenny Bjärkstedt, med levande och rörande ansikten, en banalitetens tragik skriven över dragen.
Livet går vidare för de flesta. Utom för de som blir sjuka och dör.
Skådespelarna som agerar dockspelare är magiskt närvarande både i sina egna kroppar och i dockornas. Man är alldeles övertygad om dockornas fulla närvaro i det verkliga livet. Samtidigt som detta att de blir döda ting så fort någon lägger dem ifrån sig – det lilla glappet mellan suggestionskraften och det konstlade – lägger in ett korn av spänning i maskineriet så att det gnisslar intressant. Det stannar inte i identifikationen och igenkänningshumorn, även om många lyckade scener spelar vackert på just det.
En sextioårig mans sorg som kapslas in i kroppen tills den bryter sig ut med opassande kraft – en fånig affär mellan medelålderskrisande Krister och en ung bartendertjej. Den övergivna hustrun Johannas kastas mellan förtvivlan och krass acceptans.
Livet går vidare för de flesta. Utom för de som blir sjuka och dör. Till sist är vi fångna i våra kroppar, hur mycket vi än försökt tänka oss fram till en bättre version av oss själva.
Det är inte så romantiskt just, men i traskandet i vardagens hjulspår lyckas dockorna locka fram glimtar av de existentiella dimensionerna av det vanliga livet. Och som en påminnelse om de som försökt skalda sig bortom sin trånga lilla tillvaro får bibliotekarien Johanna leda en bokcirkel i romantikens poeter.
Lite långdraget blir det, jag kan se poängen med att hamra in att allt det sprattlande som människorna ägnar sig åt, alla försök att bryta sig fri, ändå bara landar de i samma liv, samma kropp, men det går fram ändå.
Man hade kunna koncentrera föreställningen och som så ofta på teatern drar man särskilt ut på slutet och berättar samma sak flera gånger.
Men trots det är det fina timmar tillsammans med dockorna som föreställer oss när vi låtsas att vi inte lever våra egna liv.
