”Efter att ha lämnat ett långt och olyckligt äktenskap känner jag mig ensam i denna värld där alla bildar par. Jag är 52 år gammal, 172 cm lång, smal och blond. Jag har en åttarumslägenhet i Köpenhamn och en fin sommarstuga. Pengar saknas inte, bara kärlek.”
När Tove Ditlevsens kontaktannons publicerades i den danska dagstidningen Politiken i början av 70-talet, hade författaren fyra äktenskap och ett stort antal upphöjda boktitlar bakom sig. Hon hade en karriär som de flesta skrivande människor bara kan drömma om, men var trots det allt annat än lycklig och skulle bara några år senare ta sitt liv.
I den nya boken ”Ditlevsen - En biografi” tecknar Jens Andersen ett ömsint och tilldragande porträtt av en legendarisk författare. Boken består av ett gediget research-material med många citat från Ditlevsen själv. Dels från hennes dikter, noveller, artiklar och romaner. Dels från saker hon sagt i de tusentals intervjuer hon gjorde under sin livstid.
Efter ett av sina självmordsförsök berättar författaren för veckotidningen Søndags B.T att hon, i och med att hon misslyckats med att dö och inte gillar halvmesyrer, bestämt sig för att leva. Och när Tove Ditlevsen levde, gjorde hon det på ett extraordinärt sätt.
Hon ville ha allt. Männen, barnen, hemmet, tryggheten, kärleken, spänningen, pengarna, berömmelsen, erkännandet. Och allt fick hon. Men att behålla det var desto svårare.
Under läsningen av den nya Ditlevsen-biografin går tankarna till Åsa Beckmans bok ”Kulturbarn - att växa upp i skuggan av en författare” som undersöker skadan den skrivande föräldern kan orsaka sin familj.
I en intervju från 1963 säger hon: ”Jag skriver bäst när något har tillfogat mig skada”
Enligt Andersen föreställde sig Ditlevsen äktenskapet som ett beroendeframkallande preparat. Hon behövde vara gift, eftersom hon bar på en konstant dröm om borgerlig trygghet. Samtidigt var hon oförmögen att vara gift, på grund av sin ”våldsamma lust att bryta ner de äktenskap hon ingick i.”
Nedbrytningsprocessen var central för författarens möjlighet att skriva. I en intervju från 1963 säger hon: ”Jag skriver bäst när något har tillfogat mig skada. Det finns ingenting att hämta för mig i det idylliska.”
Och det fanns mycket som tillfogade Ditlevsen skada: olagliga och smärtsamma aborter, alkoholism, män, depressioner och det utdragna opiodmissbruket. Livserfarenheterna omvandlades till dikt, vilket gör att hon ibland uppmärksammas som en av autofiktionens pionjärer.
Men författare har alltid skrivit om sig själva och vem som var först med autofiktionen är därför en omöjlig fråga att besvara. Som Tove Ditlevsen själv uttryckte det 1966: ”Att skriva är att lämna ut sig själv, annars är det inte konst. Man kan kamouflera sig men i slutändan är det alltid sig själv man skriver om.”
Tove Ditlevsen kamouflerade sig inte, tvärtom är en stor andel av de 30 böcker hon gav ut öppet självbiografiska, inte minst den hyllade Köpenhamnssviten bestående av verken ”Barndom”, ”Ungdom” och ”Gift”.
Hennes dramatiska liv var öppet för allmänheten och orsakade ständigt rubriker i pressen, men när Lise Munk Thygesen förra sommaren släppte boken ”Tove Ditlevsen var min mormor” slog den ändå ner som en bomb i vårt grannland. I barnbarnets bok framkom uppgifter om att Tove Ditlevsens dotter, Helle, som alltså är mamma till Thygesen, under sin tonår blev utsatt för sexuella övergrepp av Ditlevsens sista man, Victor Andreasen.
Övergreppen ska ha pågått medan Ditlevsen levde med Andreasen och mycket tyder på att modern var medveten om vad hennes dotter blev utsatt för. Att det fick fortgå under flera år har många tolkat som ett svek från Ditlevsen, som annars gjorde en stor poäng av att alltid ta barnens parti och se saker ur deras perspektiv.
Eftersom den nyöversatta biografin kom ut på danska innan Lise Munk Thygesens bok nämns inget om anklagelserna, vilket är synd. Jens Andersen har en sällsynt förmåga att göra det oförklarliga förklarligt, genom att problematisera och mänskliggöra, och jag hade gärna tagit del av hans tankar om Ditlevsens roll i dramat mellan hennes man och dotter.
Ifall Ditlevsen var en pionjär inom autofiktionen förblir osagt, tydligare är att hon var tongivande inom den nu mycket populära genren ”kvinnor som skriver om att vara kvinna”. Att verka i en sådan genre under ett misogynt 40-tal ledde till att hennes verk i vissa kretsar avfärdades som navelskådande bekännelselitteratur.
Biografin är på många sätt ett lika fascinerande som skrämmande tidsdokument. Andersen beskriver hur den unga Ditlevsen i princip behövde sälja sin kropp för att bli utgiven. I boken berättas det om hur en äldre, manlig redaktör satt med ena handen innanför kjolen på den unga och oetablerade författaren medan han läste hennes dikter.
Det är svårt att se på äktenskapet som något annat än ett utbyte av tjänster, vilket Ditlevsen också var öppen med
”En gång tog jag på mig långbyxor i stället för kjol, men då blev redaktören så arg att han vägrade läsa mina dikter! Och det var ju mitt levebröd, så jag gav med mig och drog på mig kjolen igen”, berättar Ditlevsen i efterhand.
Att hennes karriär ens tog fart berodde på att Ditlevsen vid 22 års ålder gifte sig med den 30 år äldre författaren och redaktören Viggo F Møller. Det är svårt att se på äktenskapet som något annat än ett utbyte av tjänster, vilket Ditlevsen också var öppen med. Hon utnyttjade honom för att få sina dikter publicerade och strategin fungerade. Ditlevsens första utgivna texter går att hitta i tidskriften ”Vild Hvede” som Viggo F Møllers var redaktör för och han utlovade även 500 kronor i ”risktillägg” till det förlag som vågade ge den aspirerande författaren ett bokkontrakt.
Att behöva utnyttjas sexuellt och gifta sig med en 30 år äldre man för att få skriva kan inte tolkas som annat än vidriga förutsättningar för ett blomstrande författarskap. Men Ditlevsen hade en krass blick på livet, som hon själv skriver i ett förord till en av hennes antologier som gavs ut 1969: ”Alla måste vi ju resignera och föra vår egen kamp mellan känsla och förnuft. Något paradis på jorden existerar inte.” Uppenbarligen tyckte hon skrivandet var värt männen det kom med, och för det ska hon ha ett stort tack. Trots att oddsen var emot henne lyckades hon sätta en värld i blom, och hennes verk hittar ständigt nya läsare, även nu – snart 50 år efter hennes död.
På kvinnodagen 1976 lyckades hon till slut ta sitt liv. Fyra år tidigare hade hon skrivit en fiktiv nekrolog om sig själv där hennes dödsfall beskrivs som en ”oersättlig förlust för dansk litteratur”. I nekrologen skriver Ditlevsen även att man kan fråga sig varför ”denna briljanta kvinna aldrig tilldelades Akademiens stora pris eller blev invald i dess förnäma krets.”
Är orden sprungna ur en olidligt pompös självbild eller är de ett exempel på Ditlevsens outtröttliga förmåga att göra komik av livets dysterheter? Eller var Ditlevsen helt enkelt en kvinna med glasklar självinsikt, som såg sin egen storhet innan världen gjorde det? I retrospektiv kan man inte göra annat än att ge avslutet på den fiktiva nekrologen rätt:
”Det är vår i luften men vemodet ligger som en slöja över de bristfärdiga knopparna, ty Nordens största diktarinna - efter Elsa Gress- fick aldrig se dem slå ut i blom”.
