Hans Gunnarsson kallar sin nya bok för novellfläta, och placerar den sålunda någonstans mellan roman och novellsamling. Det vi har att göra med är alltså fristående historier som knyts samman av sina karaktärer och relationerna mellan dessa, och i det här fallet handlar det om ett gäng män (och en kvinna) som alla är, eller har varit, brevbärare på Kungsholmen i Stockholm.
Åtminstone mina tankar går direkt till ”De imperfekta”, den brittisk-kanadensiske författaren Tom Rachmans härliga novellsvit från 2010, om reportrarna på en engelskspråkig tidning i Rom.
Lustigt nog utspelar sig den första berättelsen i Gunnarssons bok även den i den eviga staden, dit en av brevbärarna i början av 90-talet åker med sin flickvän som ska gå italienska-kurs. Om det är en medveten blinkning låter jag vara osagt, men faktum är att böckerna har fler beröringspunkter.
Rachmans bok har en tidningsvärld med sjunkande upplagor och aldrig övergående kris som fond. Alla som någon gång väntat på ett paket som aldrig kommer vet att det svenska postväsendet befinner sig i en liknande situation.
Tidningar och brev är fenomen från en svunnen tid, som båda har pressats in i en postmodernitet (hehe) där de egentligen inte hör hemma. Denna diskrepans har lett till att utförandet blivit sämre och att tilltron från allmänheten har minskat. Vilket i sin tur resulterat i att respekten för såväl brevbärare som journalister har gått samma väg till mötes.
Den andra likheten mellan de båda böckerna är att detta inte är det centrala, även om det hela tiden ligger i bakgrunden och skaver. Precis som Rachman innan honom väljer Gunnarsson att låta karaktärerna och deras privata vedermödor spela huvudrollen.
Man märker att Gunnarsson har haft roligt när han skrivit. I vissa passager nästan lite för roligt
I en stor del av novellerna handlar det om män i medelåldern vars förhållanden går i kras på mer eller mindre tragiska vis. En av dem blir lämnad efter att ha blivit av med ena armen i en arbetsplatsolycka, en annan blir avslöjad som sexköpare och ytterligare en upptäcker att kvinnan han tror är hans sambo egentligen bara utnyttjat honom i en sexlek med sitt ex.
En annan central del är den bokklubb kollegorna drar ihop på en litteraturintresserad brevbärares initiativ. Här får boken ett metalitterärt stråk med blinkningar till såväl Charles Bukowskis ”Postverket” som Gunnarsson själv. Som en del av bokcirkeln bjuds nämligen en författare på jakt efter inspiration in. Han intervjuar brevbärarna en efter en, och novellerna kan läsas som resultatet av dessa fiktiva möten.
Man märker att Gunnarsson har haft roligt när han skrivit. I vissa passager nästan lite för roligt. Flera av berättelserna präglas av en sorts händelse-tourettes; varenda sida är full av rätt spektakulära händelser som ofta inte fyller någon funktion annat än att se till att något äger rum.
På ett plan är det inte särskilt märkligt, novellen som form är till sitt väsen ett koncentrat. Men när allt ska hänga ihop blir det väl mycket av det goda.
Tur då att läsaren får andrum via en samling mycket fina dikter. Dessa återfinns mellan novellerna och präglas alla av en sorts lågmält mörker.
Den oseende allseende
blicken
händelsehorisonten
från balkongen
här
sex våningar upp
eller ner
en fallhöjd på
trettiotvå meter
ungefär
Trots en del skavanker har man roligt när man läser ”Den smala lyckan”. Men Gunnarssons nästa bok får gärna bli en diktsamling.
