Det börjar bisarrt. Sedan blir det värre.
Alltså på nivån: först har vi prydnadskaniner som letar sig in i människors inre och där knaprar i sig deras innanmäten, gröper ur dem rent bokstavligt så att de långsamt och plågsamt dör.
Sedan dyker ett huvud upp ur toaletten, fött ur allt kiss och bajs och toalettpapper som den kvinnliga huvudpersonen spolat ner där genom åren. Det kallar henne ”Mor” och berättar att det kommer att växa sig starkare och starkare för varje gång kvinnan spolar ner något. Det hjälper inte att byta toalettstol, varelsen följer efter henne vart hon än kissar. Eller bajsar.
Den sydkoreanska författaren Bora Chungs novellsamling ”Förbannad kanin” är en lika grotesk som lågintensivt rasande bok. Berättelserna tippar i samtliga fall över i det fantastiska, släpper realismens sarg och ballar ur, och det är ur de sårbaras perspektiv som novellerna är berättade. Som kvinnan som får se sin make slarva bort hennes pengar på usla investeringar samtidigt som han bedrar henne, men hon hittar ett spökbarn att liera sig med.
Eller en annan kvinna som blir gravid utan att ha en pappa till barnet. Fostret blir aldrig mer än en blodig, skälvande klump eftersom det är fadern som gör det till människa. Den feministiska agendan gestaltas genom gore.
Dessutom finns berättelserna om girighet – mannen som karvar guld ur sitt barns kropp, berättad som en klassisk folksaga. Eller om människans behov av kollektiva syndabockar, eller mer än syndabockar, snarare behovet av att någon ska lida för att alla andra ska kunna gona sig i sin lycka.
När Bora Chung levererar gnistrar det verkligen, som en blixt genom det jämngrå belyses tillvaron på nytt
Hos Bora Chung får den mekanismen kött och blod genom att bli till en pojke som offras till ett monster som varje dag suger märgen ur hans ben för att i utbyte låta byn leva. Men kan byn leva utan monstret? Finns det en utväg? Tveksamt.
Det är absolut motbjudande, knäppt och ganska roligt, men framför lyckas Bora Chung komma åt något rått och sant om att vara människa bortom äcklet, men med äcklet som färdväg.
Alla noveller är inte lika starka, några far förbi som finurliga lustigheter – kvinnan som konstruerat robotar så människolika att de till sist konspirerar för att utplåna henne, till exempel. Och lite arbetsamt är det emellanåt att tränga sig igenom det krystade berättandet.
Men när Bora Chung levererar gnistrar det verkligen, som en blixt genom det jämngrå belyses tillvaron på nytt. Chungs litterära värld är mytisk och symbolmättad samtidigt som den är krass nog för att fortsätta vara förankrad i den råa verkligheten, i det sakliga och konkreta.
Hennes prosa, som den tar sig uttryck i översättarparet Anders Karlsson och Okkyoung Parks svenska överföring, är rak och koncis. Den lutar sig mot det lakoniska på ett sätt som får läsaren att gå med på nästan vad som helst. Ibland triggas en halsbrytande humor av kontrasten mellan det absurda och det vardagliga.
Jag är extra förtjust i den isande spökhistoria där en kvinna i dödsögonblicket överges av sig själv, eller sin själs tvilling. Eller den makabra sagan om pojken och Det. Chungs spöken skrämmer, tröstar och fyller mellanrummet mellan här och nu och det ogripbara bortanför, med konkret existens.
Som när den svikna kvinnan ser sitt spökbarn i ögonen och: ”Denna reminiscens av ett litet barn, som en lång tid hade väntat på en mamma nere i den mörka cementbyggnadens svarta källare, tittade upp på kvinnan hon till slut funnit och log”.
Det är hisnande, obehagligt och samtidigt meningsfullt.
