Det är en fin premiss han har snickrat ihop till sin nya roman, Jerker Virdborg. I det lilla samhället Eklunden bor 18-åriga Edward, som snart ska ta studenten. En morgon bestämmer han sig för att ta över, och med taggtråd stänga ner, bron som går över den lokala ån.
Varför? Det är oklart, trots att boken är skriven ur huvudpersonens perspektiv. Till alla irriterade förbipasserande som tvingas ta långa omvägar för att komma hem, till skola eller arbete, säger han att bron gått sönder, och att han fått i uppdrag av några gubbar på kommunen att se till att ingen går över medan de hämtar verktyg för att laga den.
Är motiven bakom Edwards handlande grumliga är det betydligt mer tydligt vad det är för sorts karaktär vi har att göra med – i alla fall verkar det så till en början. Bilden som målas upp är den av en harmlös kille som har lätt storhetsvansinne och är mycket, mycket lillgammal – en udda fågel, helt enkelt.
Dessa två personlighetsdrag fortsätter han förvisso ha genom hela romanen, men en bit in börjar det stå klart att vi har att göra med en berättare som inte är helt och hållet pålitlig. Parallellt med händelserna på bron redogör han nämligen för sin skolgång och förälskelse i klassens snyggaste tjej – och när han gör det märker man att det är något som inte stämmer. Sakerna han berättar motsäger varandra. I vissa stunder är han klassens kung, i andra ett ensamt mobboffer; i vissa stunder kommer han få högsta betyg i alla ämnen, i andra verkar hans klassföreståndare oroad över om han kommer få några alls.
Sättet Virdborg låter läsaren lirka upp detta enigma till romanfigur är både skickligt och underhållande. Berättelsens disponering gör att det aldrig riktigt går att veta var det barkar, även om ledtrådarna är många.
Bitarna utanför bron ger dessutom lite extra kött på benen till premissen, som trots att den är stark är något av en akilleshäl för boken i stort. I stunder blir det nämligen lite utdraget, som om författaren tagit en riktigt bra novell och dragit ut den över 170 sidor. De första gångerna någon kommer fram till Edward och frågar honom vad det egentligen är han sysslar med är det till exempel roligt, men scenariot upprepas så många gånger att det till slut blir tjatigt.
Förutom den icke-tillförlitliga berättelsen om skolan och händelserna i bokens nu, står romanen även på ett tredje ben. Här får vi läsa utdrag av det gymnasiearbete Edward skriver om bron, eller egentligen om den bro som tidigare stått på samma plats. Enligt uppsatsförfattaren byggdes denna redan på medeltiden, och hade fram tills den ersattes någon gång på 90-talet en mycket dramatisk historia.
Virdborg lyckas för det mesta bra med att behålla Edwards brådmogna ton i dessa mer essäistiska partier (även om de i vissa stunder känns lite för välskrivna för att komma från en 18-åring). Riktigt spännande blir det när texten i uppsatsen börjar spåra ur i takt med att huvudpersonen också gör det. Skrönor om kungar som passerat bron fylls med svordomar och avhuggna grishuvuden, och när detta blandas med det i övrigt gymnasieintellektuella språket skapas magi.
Även om det finns vissa brister utgör bokens tre ben en fin helhet. I slutändan är ”Bro, bro” ett porträtt av en ung man i kris, och som sådant är den både komplex och underhållande.
