Det är inte Linköping.
Det är inte från Tranströmers bildspråk.
Han kommer inte heller från det där anarkistiska kollektivet som gav ut poesifansinet ”Guru papers” som en revolt mot 70-talets träslöjdstråkiga politiska litteratur.
Han kommer inte ens från natten, eller mörkret.
Nej, den där frisyren är Bob Dylans frisyr.
Och poeten Bruno K Öijer föddes självklart inte enbart ur Dylans diktning, men till skillnad från de flesta av sina generationskamrater insåg han tidigt, osedvanligt tidigt faktiskt, att all bra poesi kommer från USA. Det var i beatpoesins extatiska utlevelse och dess kärlek till all amerikansk mytologi han hittade sin första inspiration.
Det är därför det är så mycket tåg i hans dikter.
Och det var av dem han lärde sig att aldrig använda versaler. Surrealismen fick han på köpet.
På 70-talet var han där och träffade alla: Ferlinghetti, Willam Burroughs, Lightning Hopkins (!). Allen Ginsberg klottrade ner en handskriven introduktion till ”Spelarens sten” (1979) och Öijer gjorde till och med några bejublade framträdanden på engelska i New York. Hans dikter som fick titlar efter adresser på Manhattan passade perfekt i det svenska 80-tal som ville vidga de poetiska horisonterna en smula från Göran Tunström och Vietnam.
Och det var beatpoeterna som fick honom att mejsla fram sin scenpersona. Den där gnyende, gotiska storstadscowboyen som ser ut som han klivit ut ur en Lou Reed-låt från 1972 och står och väser till förbipasserande på en trottoar. En blandning av Patti Smith och Klas Katt som aldrig flyttar fokus en millimeter från det mikrofonmembran i vilket han väser, kvider, vrider och vänder på orden så att de ska landa med framsidan upp varje gång.
Den sida som betyder något på riktigt.
Hans fullkomligt sökta och onaturliga sätt att läsa är ärligt talat genialiskt. Inte en enda strof trillar in i slentrianens tonfall. Och plötsligt hörs själva texten så mycket tydligare än om han försökt tilltala åhöraren på ett mer normalt sätt.
Som en följd är det nästan omöjligt att läsa hans bokstäver utan att höra den där Öijerska rösten eka i huvudet. Pröva själv att läsa ”författare hittats döda, hängda i snaror av sina egna ord” utan att dra ut på vokalerna.
Bruno K Öijer har visserligen samarbetat med såväl Imperiet som Kent, men han har nästan alltid klarat sig utmärkt utan kompband. Att se honom uppträda till sitt inre groove är en av de stora scenupplevelserna vi har i Sverige.
Samtidigt som Bruno K Öijer ger ut ”Samlade dikter” för femte gången, släpper han nu sin första diktsamling på tio år: ”Växla ringar med mörkret”.
En titel så Öijerskt barock något kan bli.
Under flera decennier har han undvikit att frossa i det där amerikanska, men i ”Och natten viskade Annabell Lee” från 2014 kunde han inte hålla sig längre – och skrev en hel samling inspirerad av Edgar Allen Poes poesi, fullsmäckad med figuranter som Hank Williams, Crazy Horse, Walt Whitman och Robert F Kennedy.
Nu är beatniken Öijer mer nedtonad igen, även om han vänder sig till John Lee Hooker för att få tröst när han har skrivkramp. Och han kan inte undvika att nämna ”Blonde on Blonde”. Men han verkar ha lämnat USA bakom sig. Det har vi ju alla gjort, förvisso.
Samtidigt som hans röst ekar från första raden, har hans poesi alltid bestått av bilder i bilder, det är väl därför många också vill jämföra med Tranströmer; De döda författarna hänger i sina snaror, butiksfönstret är fuktigt, rännstenen full av fimpar, det spelas tärning. Som vanligt råder en ständig skymning.
Även här kommer och går tågen. Med oklara destinationer.
Här och där kommer de där fraserna som borde tryckas på t-shirts och säljas på den kommande turnén: ”samhället är inhägnat våld” (varsågoda för tipset Wahlström & Widstrand).
Och diktaren som knappt använt en onödig versal sen 1976 skriver plötsligt Döden med stort d. Som vore det namnet på en gammal bekant. Och det är det väl. Öijer har alltid stått på stranden, redo att staka över till andra sidan, sen han började skriva.
Men det går att läsa ”Växla ringar med mörkret” som ett avsked. Titeldikten är en autobiografisk historia om hur poeten sitter i Alexandria i början på 80-talet och skriver dikter som är… lyckliga.
De publiceras aldrig.
Och det vore en fint avslut på det Öijerska universumet, men det räcker med att konstatera att den gamle Öijer är en oerhört mycket bättre poet än den unge. Poeter åldras ju i allmänhet vackert. Ju mindre hets som finns kvar i deras kroppar, desto bättre dikt. De blir som gamla fruktträd eller krokiga vinstockar. De har vuxit klart och skjuter inte några nya skott. De stora skördarna kom för länge sen. Men frukterna är saftiga och söta.
Det är lätt att bli skumögd i Bruno K Öijers skymningsland och missa att han i mycket är en kärleksdiktare. En sann romantiker. Inte bara för att ”K” i hans namn står för ”Keats” och att han är den siste som helt skamlöst odlar den romantiska genimyten (en otillgänglig bard, med hatt och solglasögon som pappa Bob Dylan skulle vara stolt över) utan för att de ständiga uppbrotten och törsten efter kropparnas och själarnas förening stundtals får dikterna att drypa av lust.
Att den åldrande Öijers hjärta inte längre tas till slakt av kärlekens terrorister är knappast förvånande. Numera kan han istället beundra skönheten i den mur som två forna älskare rest mellan sig. Och även om kärleken på ålderns höst består av torkat murbruk är det omöjligt att inte återigen bli full av lust när Sveriges farligaste älskare hör av sig igen efter så många år. Som vanligt, sent om natten.
Bara i de allra sista stroferna trängs bilderna alldeles för tätt. De slingrar in sig i varandra som de där ordsnarorna som författarna hängdes i. Kanske slår stroferna knut på sig själva för att göra ett fint paket? Som en avskedsgåva?
Nej, jag vägrar spekulera i hur många dikter till vi kommer att få från Bruno K Öijers skrivmaskin. Han är en klenod. Han ska bevaras.
Jag uppfostrades i en generation som skulle störta alla genier. Först och främst de manliga. Men inte ens Lars Trägårdh kan undgå att se att Bruno K Öijer borde kanoniseras, bokstavligt talat helgonförklaras, även om hans poesi i grunden inte har särskilt mycket med ”svensk kultur” att göra.
Så jag kan tänka mig att behålla honom.
Bara Bruno, ok?
