Alla verkade rörande överens om framtiden, minns Shade: ”inga fler krig, konflikter mellan arbete och kapital, ingen mer rasism och ingen mer sexism”. 

”Y2K – how the 2000s became everything (essays on the future that never was)” skildrar perioden från dotcom-eran 1997 fram till till finanskrisen 2008. Och Shade gör för millennials vad Chuck Klosterman gjorde för generation X med ”The Nineties” (2022).

”Y2K” är en samling självbiografiska, journalistiska essäer om dåtidens populärkultur som fångar tidsandan – till exempel en analys av den futuristiska optimismen i Puff Daddy och Mases video till ”Mo money mo problems” (1997). Tyngdlösa svävar artisterna ombord på ett rymdskepp, klädda i silver. Precis som Missy Elliot, Timbaland och Aliyah från samma era verkade Puff Daddy och Mase leva i en framtid regisserad av Hype Williams, där det största problemet var att ha för mycket pengar. 

Shades exempel – från hiphopens ”bling”-era till de anorektiska ryska modellernas dominans i Vouge – sätts i en historisk och politisk kontext.

Sovjetunionens nedmontering 1991 gav plats för den USA-ledda globaliseringen som definierade Y2K-eran. Bill Clintons politik med avregleringar och privatiseringar hämtades från republikanerna och adopterades sedan av Jaques Chirac i Frankrike och Tony Blair i England. Europeiska unionen bildades och det nyfödda internet lovade obegränsade möjligheter. Våra samtida tech-härskare från Silicon Valley fick sina första framgångar när Amazon, Google och Paypal grundades och dåtidens medier rapporterade om dotcomboomen som att ”alla” hade möjlighet att bli miljardär över en natt. 

Innan den globala finanskrisen 2008 var världen överens: Kapitalismen var en evig fest som skulle göra alla rika, och den skulle fortsätta i yttre rymden.

Jag hade en hemdator med internetuppkoppling och ingen uppfattning om vad som väntade på en jobbmarknad där arbetsrätten monterats ned sedan 80-talet.

”Y2K” började ta form när Colette Shade hade en 30-årskris runt 2018. Hennes förhållande hade spruckit och Donald Trump var president: ”Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte känt hopp på flera år”. 

Krisen fick henne att minnas den framtidstro som präglade uppväxten under det sena 90-talet. Som äldre millennials kommer jag också ihåg chattrum, sextapes och TRL på MTV. Jag hade en hemdator med internetuppkoppling och ingen uppfattning om vad som väntade på en jobbmarknad där arbetsrätten monterats ned sedan 80-talet. Precis som Shade var jag upptagen av en ungdomskultur boostad av och hyperkapitalism. 

En korsbefruktning som ledde till millenniegenerationens sexuella uppvaknande. 

Shade minns hur den glammiga videon till ”Lady Marmalade” lärde oss om världens äldsta yrke och texten till Ludacris ”What’s your fantasy” gav nya idéer om var vi kunde ligga (i ett bibliotek ovanpå böcker, exempelvis). Popstjärnor som Britney Spears och Christina Aguilera hade en estetik hämtad från realityserien ”Girls next door”, ”Girls gone wild” och pornografi samtidigt som de bar ”renhetsringar” och lovade att inte ha sex innan äktenskapet. 

Det var visserligen inte alla som tyckte att den nyliberala hegemonin var oproblematisk runt millennieskiftet. Shade påminner om antiglobaliseringsrörelsen, som blev mest känd för kravallerna i Seattle under 1999 års WTO-möte. En händelse som sedan upprepades på toppmöten runt om i världen. Bland annat i Göteborg sommaren 2001. Men kraften gick ur rörelsen efter terrorattackerna i New York den elfte september. 

Colette Shade skriver om efterspelet i USA: ”Kosmopolitism var ute, patriotism var inne. Yttrandefrihet var ute, censur var inne”. Amerikanska radiostationer plockade bort låtar med 9/11-känsliga teman, som Foo Fighters ”Learn to fly”, Elton Johns ”Benny and the jets” och Van Halens ”Jump”. Bandet Rage against the machines hela låtkatalog förbjöds. Deras texter om amerikansk imperialism ansågs för farliga i ett post-elfte september-Amerika. 

Nu-metalbandet Limp Bizkit hade otur med tajmningen av videon till ”Rollin’” som spelades in på taket till World Trade Center bara någon månad tidigare. 

”Videon gick i baklås, efter elfte september slutade alla spela den. Ingen ville se den, inte vi heller”, sade gitarristen Wes Borland.

Shade argumenterar ändå för att elfte september inte var slutet på en era, som bland andra Chuck Klosterman hävdat. Ingenting i den ekonomiska politiken hade ju förändrats efter terrorattackerna, istället såldes en ännu mer hämndlysten berättelse om Amerikas perfektion. 

Alla resonemang om politik och kultur i ”Y2K” är inte klockrena, men det som höjer boken till något mer än en kuriositet är likheterna med idag.

Konspirationsteorierna om elfte september som ett ”inside job” var en prototyp till dagens pedofilparanoida QAnon-rörelse. Millenniets evangelister som förespråkade avhållsamhet för ungdomar vill idag helt förbjuda porr, och hänvisar återigen till att dekadensen slitit isär den amerikanska familjen. Samma grupp är fortfarande lika omedvetna om att de röstat fram de ekonomiska förutsättningarna för Onlyfans-industrin. 

Shade drar även lyckade paralleller mellan Trump och George W. Bush. Precis som Trump hånades Bush för att han var dum och pratade i grodor. Men, förklarar Shade, ”de flesta som röstade på Bush och Trump gillar dem för att de pratar roligt”.

Idag har nostalgin över Y2K-eran pågått i flera år, med stora konton i sociala medier som frossar i gammal populärkultur. 

Men ”Y2K” visar hur vår tid är som en mörkare spegling av motsägelserna kring millennieskiftet. Kanske för att så många av den tidens löften visade sig vara lögner.