Men förutom lite lappande och lagande så fortsatte allt rulla på, ingen löste problemen med hur ekonomin var strukturerad. Egentligen är det inte så stor skillnad då från nu.
Det har gått sexton år sen dess.
I Jonathan Jeppssons ”Mot kollapsens hjärta – om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott” förutspår han kollapsen till 2040.
Sexton år in i framtiden.
Att presentera ett årtal är effektivt. Det ger perspektiv. Årtalet 2040 bygger på den holländska forskaren Gaya Herringtons datasimuleringar om utvecklingen i världen utifrån bland annat naturresurser, ekonomisk tillväxt, befolkningstillväxt och livsmedelsproduktion. I stort är Herringtons rapport en fortsättning på ”Tillväxtens gränser” från 1972. All ekonomisk tillväxt går hand i hand med ökade utsläpp och materialanvändning. Men tillväxt behövs för att samhället ska fortsätta fungera. Kapitalismen kräver ständig tillväxt för att överleva.
Hur mycket tillväxt tål då planeten? Knappast de drygt tre procent som världen haft de senaste åren. Det skulle innebära att ekonomin var fördubblad om tjugo år. ”Den som tror på evig tillväxt på en ändlig planet är antingen galen eller ekonom” som nationalekonomen Kenneth Boulding en gång sa.
Men det är också vanskligt att prata om specifika årtal när det gäller framtiden. Peak oil kom inte när den förutspåddes eftersom skifferolja började utvinnas. Teknologiska landvinningar kunde skjuta oljetoppen något decennium framåt.
Så är det ofta. En stor naturkatastrof eller ny pandemi skulle ändra mycket. Allt är sammanflätat och vi vet att alla scenarion inte kan inträffa eftersom flera motsäger varandra. Men själva tendensen är obönhörlig. Vi använder mer av jordens resurser än vi har, och det finns ingen teknik som kan rädda oss. Det finns ett spår i Gaya Harringtons rapport som handlar om aldrig tidigare skådad teknikutveckling – inte för att den är särskilt trovärdig utan snarare för att framtiden inte ska verka så dyster.
De lösningar som krävs skulle varit på plats för många år sedan. Vi hade varit tvungna att sluta producera och konsumera på det sättet vi gör idag för decennier sedan. Övergivit tillväxtideologin och kapitalismen innan den gått så långt.
Jeppssons förra bok ”Åtta steg mot avgrunden” handlade om klimatet och vad som skulle hända om vi fortsätter med Business as usual. Det var inte rolig läsning. Och roligare blir det inte i ”Mot kollapsens hjärta”. För temperaturhöjningen är blott ett av många problem vi står inför och kanske inte ens det största, även om det är det som det talas mest om.
Jag, som ändå skrivit om kris, kollaps och katastrof i över tio år, kom på mig själv med att fundera på om jag skulle köpa hundra kilo ris
Jeppsson är journalist och undviker egentligen den stora frågan: Vad kan jag göra? Hur kan jag hantera det faktum att världen snabbt kan gå utför och många miljarder riskerar att lida och dö inom mindre än en generation. Frågan jag så hopplöst söker efter i läsningen.
Men Mot kollapsens hjärta skapar eftertanke. Jag, som ändå skrivit om kris, kollaps och katastrof i över tio år, kom på mig själv med att fundera på om jag skulle köpa hundra kilo ris och förvara någonstans. Ett vanligt feltänk bland preppers. Det är ett ineffektivt sätt att möta katastrofer. Men sökandet efter agens, handlingskraft eller bara något som går att göra, är ständigt där. Och här finns också ett problem med boken.
I några kortare passager nämns att kriser inte tar fram det bästa i människor, eller att det är ett tunt lager av humanism mellan oss och barbariet. Myter om vår moderna civilisations framgång för att omöjliggöra alternativ. Frågan är om det inte är tvärtom – att den moderna civilisationen skapar en tunn fernissa av konkurrenstänkande och kortsiktigt vinstintresse. Forskningen på krisbeteenden är också entydiga i hur vi vid kriser faktiskt blir mer solidariska.
Kollapsen är också politisk. När allt rämnar har vi val att göra. Vi kan organisera oss för ett mer solidariskt samhälle med mindre resurser även när nedgången börjar. Även om tendensen är kollaps står vi inte maktlösa. En kollaps kommer inte att upplevas som binär.
Letar du efter hopp är det här fel bok. Letar du efter lösningar eller tröst är det fel bok.
I Mot kollapsens hjärta finns en parallell historia om Jonathan Jeppssons pappas alzheimersjukdom. Det är en vacker historia som känns igen på många sätt. Föräldrarna som alltid funnits där, som är på väg bort. De blir skröpligare och orkar inte vara samma personer som de var i vår barndom. Det fungerar utmärkt som allegori över den globala civilisationens färd mot undergången.
Letar du efter hopp är det här fel bok. Letar du efter lösningar eller tröst är det fel bok. Jeppsson är övertygande i att allt tyder på att vår civilisation håller på att kollapsa. Datan som pekar mot 2040 kan mycket väl stämma.
Men på samma sätt är livet en resa mot döden. Det sämsta vi kan göra är att bara sätta oss ned och vänta in den dagen. Att kämpa mot döden innebär inte att vi ska försöka lösa problemet och försöka leva för evigt. Det finns ingen lösning. Allt levande dör. Alla civilisationer har historiskt kollapsat. Det vi kan göra är att vara medvetna om vår dödlighet och låta varje dag räknas. Kämpa för att det ska bli bättre även om vi vet att det inte finns en lösning. På samma sätt bör vi möta kollapsen.
