14 sidor in i Franska Trion-sångaren Matti Ollikainens andra roman ”Silverkulor i svart natt” känner jag att jag hatar dels boken, dels honom; inte bara som författare, utan som person. Det som gör det är en passage där han filosoferar kring utomkroppsliga upplevelser. Han skriver att han bara har upplevt sådana då han har ”idkat könsumgänge eller musicerat”. En fullkomligt vidrig mening är det. Som något en gymnasieestet tänkt ihop och känt sig riktigt nöjd med.
Sedan börjar Ollikainen – sakta men säkert – vinna över mig.
Förra årets stora litteraturdebatt handlade om självupptagenhet. Kritikern Mikaela Blomqvist skrev att svenska författare är så besatta av att älta sina problem att de glömmer att det som gör litteratur till litteratur är formen.
”Silverkulor i svart natt” är den kanske mest självupptagna bok jag någonsin har läst. Men den är det inte på bekostnad av formen. Nej, självupptagenheten är formen.
I romanen får vi under ett år följa ett berättarjag – av allt att döma baserat på Ollikainen själv – i en händelselös vardag i östra Göteborg. Inga konstigheter så långt. Det som skiljer den här romanen från annat autofiktivt navelskådande är att den inte ens låtsas vara intresserad av något annat än sin författares ältande. Karaktärerna som inte är Ollikainen är svåra att ens kalla karaktärer. Snarare påminner de om slarvigt skissade skuggor, helt oviktiga förutom som bollplank och projektionsytor. Tankarna som tänks går i cirklar runt ämnen som missbruk och sakers mening, desperat letande efter svar som kanske – men förmodligen inte – finns där.
Helvete alltså. Vilket stycke. Jag läser det om och om igen, vill inte att det ska ta slut
Resultatet blir något som i alla fall känns som ett klaustrofobiskt stycke ofiltrerad verklighet; en resa in i ett medvetande som ibland – som i stycket om ”könsumgänge” – är outhärdligt, men lika ofta är kapabelt till sann skönhet.
”Jag vill hitta något gammalt fotografi, fysiskt, eller ett som hamnat på något undangömt ställe i min telefon. Jag vill få kontakt med det jag missade. Jag vill verkligen vara där. Jag har aldrig varit i livet.”
Helvete alltså. Vilket stycke. Jag läser det om och om igen, vill inte att det ska ta slut. Men slut tar det; och följs snart av den femtielfte meningen om att den nyktre författaren är ”fruktansvärt sugen på konjak”. För det är ju så livet är: ibland tänker man vackra saker, ibland saker som, om någon hört dem, fått en att framstå som tjatig. Proust visste det, Céline visste det; Ollikainen gör det också.
Till skillnad från mer kommersiella autofiktiva författare som Patrik Lundberg, Alex Schulman och Andrev Walden är det här någon som är helt ointresserad av att vinna läsarens sympatier. Här finns inte ett uns av effektsökande självömkan. Allt Ollikainen bryr sig om är sitt konstnärliga – men på ett plan också personliga – projekt: att dyka djupt ner i sig själv med förhoppningen om att någon gång hitta ut.
Det gör att hans bok förmodligen inte kommer bli någon storsäljare. Däremot är den bland det bästa du kan läsa just nu. En roman som slukar sin läsare levande utan en tanke på konsekvenserna.
