Den jättesnygga, bortskämda reseskribenten Chiamaka från Nigerias överklass ondgör sig över sin kärlekslösa, bittra afroamerikanska pretto-pojkväns vita kompis Charlotte:
”Om jag skulle vara en fattig afrikan skulle hon ogilla mig mindre”.
Hennes minst lika välbärgade kusin Omelogor påminner henne om hur mycket stenrika svarta afrikaner kan provocera den vita woke-vänstern i USA:
”De står inte ut med rika människor från fattiga länder, för det betyder att de inte kan tycka synd om en”.
Det är med fingertoppskänsliga och träffsäkra dialoger som denna som Chimamanda Ngozi Adichie nu gör sin storartade återkomst som romanförfattare, tolv år efter den hyllade ”Americanah”.
I den nya romanen ”Drömräkning” låter hon fyra kvinnors sammanflätade begär på varsin sida om norra Atlanten bilda en komplex urberättelse om det svåraste och sårigaste som finns; kärleken.
Chiamaka är drygt 40 och lever, med hjälp av sin pappas outsinliga plånbok, ett sorts drömliv. Hon bor i ett stort, vackert hus i Maryland med tjänstefolk, flyger i första klass över hela världen för att skriva roliga resereportage, har flera nära vänner och en familj som älskar henne. Dessutom besitter hon en naturlig fysisk skönhet, vilket är ytterligare ett medfött privilegium jämte det ekonomiska.
Men hon har ett stort problem: trots upprepade försök har hon inte hittat personen som hon vill leva sitt liv med till hon dör. Hennes kärleksideal är ouppnåeligt.
Chiamakas frispråkiga, framgångsrika och sexiga kusin, finans-kvinnan Omelogor, är ett livsnjutarproffs som äter, dricker, och har sex med samma bekymmerslösa inställning.
Hon är en nöjd 46-årig barnfri singelkvinna i Abuja som sagt upp sig från ett toppjobb för att skriva en masteruppsats om pornografi som sexualpedagogik, ända tills hennes faster Jane (efter att ha försökt övertala henne att adoptera ett barn) säger ”Låtsas inte att du gillar det liv du lever.”
Den meningen startar ett inre tvivel hos Omelogor som inte låter sig tystas varken med årgångsviner eller lyxmiddagar.
Advokaten Zikora, en av Chiamakas bästa nigerianska vänner som bor i Washington DC, tror äntligen att hon träffat sin livskamrat i den okomplicerade, charmiga Kwame. Men när hon berättar att hon är gravid ghostar han henne och hon tvingas föda barnet i sällskap av sin influgna mamma, som tycker att hennes dotter skämmer ut henne genom att att inte hantera sin förlossning som en stum stoiker.
Kadiatou, den fjärde kvinnan i ”Drömräkning”, utgör en skarp kontrast mot de tre andra rika och välutbildade huvudpersonerna med sin enkla landsbygdsbakgrund från det lilla västafrikanska landet Guinea Conakry.
Hon har migrerat till USA med sin dotter Binta och jobbar som hushållerska hos Chiamaka parallellt med sitt jobb som hotellstäderska på ett femstjärnigt hotell. En dag blir hon överfallen och utsatt för ett sexuellt övergrepp av en inflytelserik manlig hotellgäst, och det sätter igång ett händelseförlopp som sätter hela Kadiatous liv på spel.
Chimamanda Ngozi Adichie skriver i efterordet att hon inspirerats av Nafissatou Diallo, den guineanska migrantkvinnan som städade rum på ett ansett hotell i New York och anmälde IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för våldtäkt.
Det verkliga fallet slutade med förlikning där Strauss-Kahn betalade Nafissatou Diallo 1,5 miljoner dollar, men Chimamanda Ngozi Adichies berättelse har ett helt annat slut – vilket på ett uppfriskande och samtidigt riskfyllt sätt utmanar idén om vad fiktion kan och får göra med verkliga historiska rättsfall.
Med sin nya roman visar Chimamanda Ngozi Adichie varför hon både är en gudabenådad berättare med stark känsla för humor och en av den postkoloniala världens främsta uttolkare.
I hennes sätt att beskriva hur medelklasskvinnor från före detta engelska kolonier på den afrikanska kontinenten åker till England och USA för att utbilda sig och i bästa fall träffa en ”bra, afrikansk man från hemlandet” finns ett släktskap med såväl den ghananska webb-versionen av Sex and the city från 2015, ”An African City”, och den senegales-amerikanska tv-skaparen Issa Raes hyllade serie "Insecure".
Med sin smärtsamt precisa blick för de ständigt pågående förhandlingarna över klass–, ras– och könsgränserna i såväl USA som Nigeria analyserar Chimamanda Ngozi Adichie på ett imponerande och övertygande sätt vad det kan innebära att leva som svart, afrikansk, välutbildad, feministiskt medveten kvinna i den postkoloniala samtiden.
”Drömräkning” är en bok som både berör på djupet och får mig att skratta högt. Allra mest skrattar jag åt Chimamanda Ngozi Adichies komiska begåvning i beskrivningarna av Chiamakas pojkvänner från olika länder.
Absolut roligast och mest träffsäkert är porträttet av hennes svenska ex-pojkvän Johan:
En man med lång överkropp ”som såg ut som en blek europeisk gasell skulle sett ut om det hade funnits några”. Han saknar en framtand, och varje gång han ler försöker hon att inte fokusera på den fyrkantiga gluggen som han fått efter en olycka, då han spräckt skallen.
”Olyckan hade fått honom att vakna, och han såg hur torftiga hans rutiner var, att han levde som en person som väntade på att börja leva. Han lämnade sitt kulturjobb på en tidning i Stockholm, blev frilans och började resa."
